Den där när sanningen bestämmer sig för att kracha in i en. Rakt in, pang säger det och sen vill insikterna om vad framtiden faktiskt innebär inte sluta hagla. Som jag förbannat denna fysik B-kurs, gång på gång. Som jag velat personifiera matte E, enbart för att kunna strypa den helvetiska kursen. Otaliga gången har jag velat vomera över hela kemi B och spränga samtliga fördjupningsarbeten i luften, värre, större och högre än Hiroshima och Nagasaki tllsammans. Skolan kan i sina mörkaste stunder vara i-landets bästa version av pest och pina. Längtan efter att den ska ta slut, har genomsyrat varenda skoldag ända sen de första lektionerna i ettan gjorde det klart för mig, dessa tre skulle inte enbart bli en dans på rosor. Sen dess har siktet varit inställt på utspringet i vit klänningen med total lycka som fyller hela atmosfären och rusar genom kroppen.  

Men, det finns alltid ett men. Men vad jag har vetat om och förträngt, eller helt enkelt bara inte insett ordentligt är att det faktiskt, på riktigt, i och med den totala lyckan och vita mössan faktiskt tar slut. Alla de där små stunderna av lycka som genomträngt vardagens gråa tristessframkallande måndag-till-fredag når sin ände. Inget mer kaffedrickande i kaféet för att klara eftermiddagens lektioner. Inget mer kortspel med högst omdebatterade regler. Inga mer hur-konstig-kan-du-gå-egentligen-gångar i övergången. Inga fler avslutningar med, vad jag vill kalla, världens bästa klass. Det är på gränsen till sorgligt att det är slut. Hur stor förväntan och spänningen inför den riktiga världen än är går det inte att förneka. Helvete! vad jag kommer sakna skolan. Inte skolarbetet som sakta suger energi ur en, utan allt det och alla dom som ändå hållt kvar en gnista av ork. Alla aha-upplevelser i och med att naturens lagar faller på plats. Alla de stunder som faktsikt ändå är helt okej, om inte fantastiska, helvete vad jag kommer sakna dom. Men som med allt annat  är det bara vänta på att tre år av, trots allt intressant, oupphörligt lärande, (överlag) riktigt bra lärare och grymma vänner blir ännu bättre minnen. Minnen jag tackar för!

Tänk att prova jag vill, istället för jag måste. Tänk vad skönt att inte vilja istället för att inte hinna. Kan inte ens räkna hur många gånger jag hör "jag måste...sen ska jag...men jag hinner inte...för jag behöver...och då måste jag..."  Både från en skoltrött och provstressad version av mig själv och av andra människor jag omger mig med, i ett sinnes sinnes stressat samhälle med så många måsten att nästan inga vill får plats.
'
Att verkligeheten ser ut som den gör är något jag, och andra med mig, får finna oss i. Vi kan inte förändra realismen vi lever i en handvänding, hur gärna vi än vill. Med lite tid kan vi göra en hel del med våra liv, men i stundens nu finns det tyvärr inte särskilt mycket vi kan förändra, utom en sak. Inställningen. Vi kan alldels nu, alldels här precis exakt i och med detta ändra vår egen inställning till verkligheten vi lever i.
'
Vi kan välja att byta ut alla måsten mot jag vill. Jag måste inte plugga, inte alls, men jag vill. Plötsligt blev timmar i skolböckerna betydligt mer motiverade. Och alla dessa inställningar om att saker inte hinns med, det går också att ändra på, alldels nu, alldeles här. Vi kan bestämma att vi visst hinner, men vi vill inte. Jag hinner träna, men jag vill inte. Jag hinner ta en fika, men jag vill inte. Jag prioriterar, och jag väljer att göra vissa saker, och att inte göra andra. Och jag väljer min inställning till dom sakerna. Högst upp står inte jag måste, där står jag vill, allra mest. Längst ner står inte jag hinner inte, där står det jag vill, allra minst.
'
Då blir verkligheten bestånde av så många fler bra, härliga och motiverade stunder.  Allt det som vi faktiskt väljer att vi måste göra, borde vi vilja göra. Allt det som vi anser att vi inte hinner, det vill vi inte göra tillräckligt mycket. Och det är okej, speciellt med en inställning som gör det så okej inte hinna, så okej att inte vilja, och inte mer än riktigt att vilja.

Guden, gudarna, Universum, utomjordingar. Kalla det vad du vill, tro på vad du vill. Vissa påstår att skrifterna är heliga och att de visar den eviga sanningen. Andra menar att det är påhitt av psykotiska människor som levde för väldigt länge sen. Vi har turen att det är vår rättighet att tro på precis vad vi vill. Men jag tror det viktiga är att vi inte glömmer skyldigheten som följer. Skyldigheten att låta andra tro precis som dom vill, utan att definera deras tro.

Det är få saker som jag har så lite förståelse för som smörgåsbordskristna eller alkolförtärande buddhister. Min tanke är lite att köper du boken, måste du köpa allt som står i den. Men jag försöker släppa det, låta det vara och acceptera att jag aldrig riktigt kommer begripa. Detta är lättare sagt än gjort, jag lovar. Men det är värt ansträngningen. För olika trosuppfattningar kommer alltid att finnas, tack och lov. Möjligheten att diskutera dessa kommer även den alltid att finnas. Den möjligheten kommer att tas till vara på. Men för att diskussionen ska leda någonstans och ge något utbyte tror jag att vi måste sluta definiera vad andra tror, för sekunden vi gör det värderar vi varandras övertygelser. Övertygelser vi inte ens begriper och då leder diskussionen ingenstans.  Så länge vi inte använder tro som ursäkt för att skada varandra gäller det bara att acceptera varandra, och acceptera vår oförmåga att verkligen kunna sätta oss in i varandras uppfattningar. Definiera inte min tro, dess vara eller inte vara, så definerar jag inte din tro. Så skyddar vi varandras rättigheter i överrenskommelsen att vi aldrig riktig kommer förstå, men att vi alltid kommer visa förståelse.

Tankar och idéer som flyger omkring. Sådana har jag väldigt många av. Jag tar som vanligt på mig att tänka dom tankarna och komma med dom idéerna så andra snillen kan ägna sig åt viktigare tankar som vapenhandel, cancer och gigantiska vågor som bara luras.
'
Första tanken är hur det inte finns coolare människor än dom som just missat bussen. Jag själv är givetvis inräknad. Människor som lyckas med att gömma sin besvikelse bakom ett stenhårt pokerface ser fullständigt genomcoola ut. De bryr sig inte, eller ännu bättre; De bara skojade med alla, som inifrån bussen led med dom eller skrattade åt deras missöde. De fortsätter gå i rask takt som att de inte ens tänkte ta bussen, och allt med den mest självsäkra gång och de mest rödrosiga kinder man kan skåda. Hur coola som helst.
'
Andra tanken är hur svårt det kan vara att ha tålamodet att vänta på att en teknisk apparat som ska processera ett givet kommando. Trots att jag vet att det inte fungerar och att det dessutom med största sannolikhet bara gör saken värre så trycker jag upprepade gånger på samma knapp för påskynda händelseförloppet. Detta gäller reuturknappen, homeikonen, fjärrkontrollen och de flesta andra knappar. Jag deletar för många tecken, mobilen hänger sig och jag hamnar på kanal 55 istället för 5, gång, på gång, på gång. Men lär jag mig? Nej. Tar jag in och bearbetar informationen? Nope. Jag trycker in 55, igen.
'
Den tredje, och definitiv inte sista tanken, är tanken på tankarna. Varför tycker min hjärna, eller en undermedveten del av mig, eller vad det nu är, att dessa  saker är viktiga att tänka på? Det finns ju som sagt betydligt mycket viktigare saker att ägna sin tid åt. Viktigare tankar behöver tänkas och jag, jag fastnar på dessa. Men, men, nu tänker jag så här och mina hjärnceller ägnar sig åt minst sagt de mest onödiga sakerna. Men jag tar på mig det, så kan andra människors hjärnceller lösa världsgåtor. Generöst av mig.

En liten stad, i ett litet land i en jättestor värld. Det har varit och är mer än jag förmodligen ens förtjänar och kan be om, men det är inte tillräckligt. Vetskapen om att världen, den stora världen där ute har mer att erbjuda ger upphov till en ilanade längtan efter mer och ett växande tristessmonster som inte klarar av samma rutinmässiga handlingar dag in och dag ut. Det finns mer att se än jag någonsin har sett och det finns mer att upptäcka än jag någonsin vet. Monstret säger att det är dags nu. Nu ska det ses och upptäckas, hela världen ligger och bara väntar på att få sin stora gåta löst. Den vill bli tagen med storm, och förväntan på vad som ska hända härnäst är så brutalt gigantisk att en lätt ångest konstant kryper i blodet.

En lätt ångest som kommer strömma i ådrorna månader framöver, innan det är min tur att snubbla över grundläggande saker och begå naiva misstag. Tristessmonstret lever av ångesten och växer större och större likt en blodsugande parasit. Snart går det inte längre, snart blir det för mycket. Längtan efter mer kommer att bli för stor och jag bara måste se en annan stad, ett annat land en hel värld.