Det sjuttonde året är lite vad onsdagar är för veckan. Det är där i mitten någonstans och mest bara en lång väntan på resten av veckan, som man bara vet kommer bli så mycket bättre. Det är inte så att mina förväntningar på nästa år är skyhöga. Bara de överträffar 17 är jag nöjd, enkel match. 365 dagar av väntan och längtan, men man väntar, för det måste man. För man är sjutton och vet inget annat, förrens det är försent. Man har redan hoppat på och man måste åka med under hela långa transportstreckan. Antar att det bara är och vänta, ha så kul man kan för att sedan kunna njuta på riktigt av tårtan med 18 små ljus i.