'

Trots att jag förnekar det, mer ofta än ibland, och uppmärksammar det mer sällan än vanligen så består mina måndag-fredag av massa sånna här stunder. Så när historiauppsatsen måste färdigställas och den otroligt bråkiga fysiken räknas tackar jag gudarna, eller vilka det nu är som skapat små guldkorn i min vardag. När 24 timmar är för lite och kläderna på soffan gör sin längtan efter garderoben påminda i en desperat tystnad gäller det att bita ihop. Och det blir så mycket lättare att bita om man förtränger kläderna och magnetisk fältstyrka och istället fokuserar på guldkornen. Till exempel världens bästa projektgrupp, en kaffe i caféet efter maten, ett varmt bad, en nybäddad säng med lakan frasiga som vore de friterade. Mikrostunder av härlighet kan vara några av dem bästa. Stunder när man får ett efterlängtat sms, när solen riktigt värmer eller när man hinner sammanstråla med sina vänner över en fika. Ren vardagslyx som gör att man biter ihop istället för att bryta ihop, sånna saker som gör att historiauppsatsen nästan skriver sig själv och kläderna på soffan förträngs lite lättare. Måndag-Fredag som består av småstunder utav lycka.

Jag kan för min värld inte förstå hur man kan sätta upp så oerhört tryckvänliga knappar, och inte låta dem användas. Men kanske är det en del av charmen? Man vet inte riktigt vad som kommer hända om man trycker, med det är med största säkerhet något riktigt spännande. Har man dock otur kostar den härliga tryckningen även mycket klöver. Ju mer förbjuden knapp desto dyrare tryckning och samtidigt destu mer attraktiv knapp. Men i min värld är iprincip alla knappar bra. De behöver inte ens fylla någon funktion för att jag ska vilja trycka på dom, en trasig dörrklocka kan ju vara alldeles fantastisk och är minst lika bra som att trycka igång diskmaskingen. Fast allra bäst är dom runda, röda knapparna. Det är något med denna typ får mitt pekfinger, eller i bästa fall, hela min handflata att vilja använda knappen till dess primära funktion, att bli tryckt på. Jag vet inte vad det är, och jag vet inte varför...men knappar har mig lindad runt sina fingrar, och jag älskar det....hoppas knapparna känner detsamma.

'

Det är som lugnet innan stormen. Man vet att det blir värre och man försöker dra ut på varenda stund av lugn som man någonsin kan. Samtidigt som man står där, njutandes av stillastående sekunder vet man hur många gånger man kommer svära över regn, fallandes på tvären samtidigt som vantar, halsdukar och mössor tas på i takt med att graderna sjunker. Lika naivt år efter år tror man att det kanske, kanske ska bli en höst utan regn på tvären och lera i gräshagen. Lika förvånad blir man varje år när man äter middag och mörkret redan har hunnit falla. Men som med alla svindlare är hösten här utan förvarning, igen. Den har fått mig på fall, igen. Jag tar som av gammal vana emot den, igen.  Jag litar på den när solen skiner och lever för stillastående sekunder. Jag låter mig förblindas i olika nyanser av rött, gult och oranget.