Only when we want is not a compromise
När jag behöver dig som mest, så är du sällan där. När jag bara vill vara utan dig och är så less på dig så det finns inte, då är du oftast där. När jag tänker att jag ska göra tid, bara för dig så kommer det oftast något emellan. När jag sen istället, mot mitt eget sunda förnuft, bestämt att jag klarar mig utan dig så ångrar jag mig bittert efteråt. Precis som när man lämnar paraplyet hemma och just av den anledning, och endast den, börjar det regna. Trots allt detta så kan bland det härligaste som finns vara när vi under några timmar eller mer, vilka känns som milleskunder, lyckas krocka och du ger mig precis vad jag behöver, precis just då.
'
Det är dessa stunder som gör att jag ändå måste tycka om dig. Trots att du tar tid. Antingen är det för lite av dig så inget klaffar på hela dagen, och allt tar tid. Eller så är du bara alldeles för mycket och då springar timmarna iväg och försvinner. Men utan dig kan jag inte leva, så krass är sanningen. Trots att du infinner dig i tid och otid och lyser med din frånvaror under densamma så är det jag som behöver dig. Precis som en svensk hollywoodfru behöver sin svengelska. Utan dig är jag inte komplett och det är i någon slags dysfunktionell symbios till kapplöpning som vi, eller i alla fall jag, försöker samexistera med dig.
'
Så därför ber jag dig att göra detsamma. Egentligen kan jag inte kräva något av dig efter som våran otajming alltsom oftast beror på mina val. Det är jag som lämnar paraplyet hemma. Men om du snälla kan tänka dig att krocka med mig lite oftare och i lite mer tid än otid. Vistas här i flera millisekunder och snälla, inte börja regna dom dagarna jag lämnar paraplyet så kommer jag att vara så tacksam. Kära sömn, om vi kan börja samexistera i en funktionell symbios så vore jag tackasam. Kära sömn, då vore jag så tacksam.
Kommentarer
