36 timmar tog det. 36 timmar i en främmande stad, fylld med fula vägskyltar och roliga ord. Efter den tiden var det klart, Norge nästa. Utan någon mer plan än att det numer finns en lägenhet som väntar på oss i Oslo som vi ska ha det så galet gott i under obestämd tid framöver. Men den planen räcker. Den kommer vi långt på. Allt vågat dubbelt vunnet. Sikta mot stjänorna, hamna i en annan galax. Glaset är helfullt, andra halvan består ju av luftmolekyler. Alla sätt är bra utom dom tråkiga. Med det i ryggen kommer detta aningen impulsiva beslut inte bli annat än precis så bra som vi gör det. Fantastiskt alltså. 

 

Så då gör vi det. Slänger hjärtat före och hoppar efter. Sen kommer allt att bli som det blir och det kommer blir bra. Man bara vet det liksom. Det är givet i ett land bland lusekoftor och olja. Norge, Oslo, det är dags.

 

 

En hel halv miljon. Det är så ofattbart mycket. Det är så ofantligt mycket. Det är så många hemligheter som Frank Warrren har tagit del av. 

 

Genialt, rörande och inspirerande.

 

 En sådan som fastnar helt enkelt. 

 

På obestämd tid kommer jag att känna omåttlig saknad. En såndär gnagande värk, som kanske inte får allt att brista, men som kräver konstant konsumering av paracetamolliknande preparat. Skön insikt. Härligt. Något att se fram emot. 

 

Självklart kommer jag att bedöva gnagande saknad med smärtstillande i form av egna, fantastiska, ostoppbara och oförglömliga äventyr. Men, vetskapen om att dom tre bästa vännerna befinner sig 15 939 kilometer bort, på ett ungefär, den är ju inte direkt lugnande. Det finns inget valium i att ha dom viktigaste längst bort. Kan redan nu stirra mig tom på  den gigantiska krater dom tre australienfarande tjejerna kommer lämna efter sig. Kul. Peppande. Nästan taggad.

 

 

 

 

Och ja, givetvis önskar jag dom mer än lycka än jag kan föreställa mig. Givetvis vill jag att dom ger Aussie vad det tål. Givetvis hoppas jag att dom får oförglömliga minnen att dela med sig av. Givetvis vill jag att det ska bli precis så bra som dom hoppas, och bättre ändå. Men det gör det inte roligare eller lättare att sakna några så omåttligt under så obestämt lång tid. 

 

En promenad längs memory lane. Det är precis vad inlägget med ett sånt ämne blir. Även om det finns i realtid består det mesta i nuet av dået. 

 

Extraordinära minnen, sånna som hänger kvar, man minns inte riktigt när eller var. Men små stunder av total lycka rakt igenom är utan tvekan dom som är tydligast. Tur är väl det, för då suddas minnena som trots allt stinger lite, likt en geting, (inte ett bi, för ett bi dör efter ett sting) ut i jämföresle. 

 

Massor av obesvarade frågor går inte att undvika om man ska ta en promenad längs memory lane.  Och tur är väl det. En del svar vill man bara inte ha. De flesta kan man leva utan och det man inte vet har man ingen aning om. Lyckligt ovetande får man leva i tron om att allt löste sig på bästa sätt. Förutom att jag inte tror. Jag vet.

 

Ingenting, går att jämföra. Det vore bara dumt att börja mäta.För när det kommer till adjektiven är superlativen redan utnötta så det räcker till och blir över. Bäst, Roligast, Smartast, Ärligast, om beskrivning skulle begäras av huvudpersonen själv längs memory lane. Klart ens egna är dom bästa. Men begärs adjektiv av någon annan, skulle det kunna vara Komplicerad, Snäll, Kul, Fiffig, Pålitlig, Kortfattad. 

 

Låtarna. Alla låtarna som påminner om då, det är onlekligen det bästa sättet att paketera minnen. That's how to save a life. Men bäst är att det inte bara är då. Det är nu. Vissa blir man inte av med så lätt, vilket jag tackar för. En del hänger sig kvar genom det mesta och oavsett vad som händer finns dom där, dom man alltid går tillbaka till om man verkligen behöver. Prisas för att en blick är allt som krävs. Förbannas för att en blick är allt som krävs.

 

Hur som helst, en promenad längs memory lane 1 går inte att undvika med ett sånt ämne. Även om nuet är ganska bra det med. Helt klart knasigt och dugbart, nuet.

 

 

 

Feel free to jump in. När som helst. Ta över ratten bara, gärna växelspaken och gaspedalen när du ändå är i farten. Sätt kursen så hänger jag på. Hoppar av när jag känner mig framme och sen kan du plocka upp mig igen när du åkt ett varv och jag längtar efter en tur i passagerarsätet. 

 

Det är inte att jag ska kunna skylla på dig när vi åker fel väg, det kan jag helt och hållet ta på mig. Bara du läser skyltarna. Böter för att ha passerat hastighetsgränserna kan jag också betala, bara du avgör hastigheten. Om något brakar ihop och vi blir ståendes kan jag laga det, som vore jag Bosse bildoktorn, så länge du pekar ut felet.

 

Ansvaret, det tar jag. Men besluten får du gärna fatta, för just nu är det så mycket saker att ta hänsyn till i och med denna resa att sinnenas selektiva förmåga helt överbelastats och systemet kraschat. 

 

Så känner du dig träffad, hoppa in ta och över ratten så löser vi resten när resten uppstår.