Statens Järnvägar

Det är något särskilt med att resa. Något charmigt över det inte alltid så fullt bekväma, något mysigt över det förväntans fulla och något härligt med att bara hänga på. Har insett att det är en mindre svaghet jag har, att resa, bokstavligt talat. Eftersom jag oftast åker tåg för att ta mig mellan hem och hem så växer förkärleken för dessa sig allt större. Nödvändigtvis inte dom opålitliga tidtabellerna som medföljer, men det andra. Känslan av att just nu kan man inget annat göra än att sitta på tåget och fördriva tiden. Acceptansen över detta faktum finner jag inte det minsta tristessframkallande, utan snarare tvärtom. Vetskapen om att få göra ingenting viktigt utan ägna sig åt något med hög trivselfaktor är ju onekligen väldigt lockande. Längs jängsjärnvägsspåret finns det obegränsat med tillfälle att mysa med en film, lyssna på bra musik, sova en skvätt här, tjuvlyssna en skvätt där och äta choklad mest hela tiden. Det, det är helt galet bra bara. Tågets hastighet som gör att omgivningen utanför springer förbi isolerar en från omvärlden på ett alldels lagom vis. Tanken på att man ska någonstans som gör en glad, eller möta någon som gör en ännu gladare får den kollektiva stämningen bland resande i vagnen lite , och lite mer rofylld, lite mer förväntansfull, lite ljusare och lite bätre. En känsla som nästan lyser i skiftningar av charm, mys och härlighet. Tågresande alltså, charmigt. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0