Att hela tiden oroa sig för vad som kommer hända, tänka ut inte bara plan A, utan även B, C, D och resten av alfabetet måste vara bland det mest stressframkallande som finns. För att inte tala om all energi det krävs att komma på samtliga möjliga och omöjliga utfall för varendaste situation och därefter förbereda sig för dessa. Jobbigt. Men inte alls ha någon koll och aldrig ha en aning om vad nästa steg kan tänkas vara, eller tänkas kräva, nödväntigtvis inte extremt mycket bättre det heller. Att hela tiden hamna i sämsta möjliga situtaion och ständigt råka ut för den ena tråkigheten efter den andra. Jobbigt. 

 

Det handlar alltså om att förbereda sig för det mesta, så man slipper stå där utan att veta varken upp eller ner, in eller ut. Att ha koll från början så man slipper skjuta sig själv i den ena foten, för att sedan trampa i klaveret med den andra. Men när man väl står där och inte kommer någonstans, när allt redan är upp och ner. Då är det bra att inte gripas av panik och sjunka ännu längre ner. Då är det bra att skaka lite på axlarna och inse att det löser sig alltid, räddning är förmodligen påväg. Då är det bara kvoten mellan dessa två man ska försöka finna, den exakta blandningen av två totalt motsatta tänk. Den kan man grubbla över ett bra tag...eller så kan man bara hoppas på att den löser sig även den...