Någonstans i Norge. I något rum, någontans på andra våningen, på något hotell i någon liten stad, där ligger jag nu. I en säng med vita frasiga hotelllakan och någon meter bort ligger min vän. Även hon doftar av schampo som för någon timme sedan fick till uppgift att tvätta bort resterna av kloret sedan poolbadandet. Hon har redan somnat och jag borde gör detsamma. Men jag vill inte blunda och missa det mysiga i varenda sekund. Det mysiga med att vara på resande fot, det mysiga med att dela rum med en vän som nyss fick mig att skratta högt men nu stillar mig med med djupa andetag. Det mysiga med en säng mjukare än bomull.  Det är tyst, i denna lilla stad låter det inte mycket om nätterna. I denna lilla stad är det tyst om natten, det är mysigt. Men mysigast av allt är skenet från skärmen, och ljudet av smattarande tangenter. Sken och smatter  som bekräftar att jag är vaken och Nikoline sover, att jag är vaken och resten av staden sover. Jag kan inte hjälpa det, men den tanken är en av dom mysigaste jag stött på, någonstans i Norge.