Så bara sköljer den över en. Slår en i magen. Träffar en mitt i hjärtat. Insikten om vilka fantastiska människor man har och får ha runt omkring sig. Det var inte som att jag trodde annat. Det var inte som att jag inte uppskattade det förut. Det var inte som att jag vägrat se det. Det var bara det att dom senaste dagarna i hemstaden kom med en påminnelse som aldrig förr om vilken fantastisk omgivning jag har. Helhärliga människor bara vimlade runt i min tillvaro hela midsommarhelgen och dagarna som följde. När man drar ner på stressen, inte behöver passa tider och tar precis så långt tid på sig som man behöver, det är då det händer. Det är då insikten kommer och då är det bara njuta till fullo av allt från familj till släkt till vänner till främlingar som bara finns där och förgyller tillvaron och energiboostar en till max. Insikten om hur bra människor man har omkring sig är förmodligen bättre än allt uppåtchack i världen. Bland annat för att den inte tar död på en, men framförallt för att den har otroliga mängder kärlek att erbjuda. Bara att tacka och ta emot alltså. Och som jag tackar. 

 

Till saken hör nog att insikten måste sköjla över en med ojämna mellan rum. Skulle den vara konstant skulle den likt dopaminet hos en missbrukare inte kännas av och skulle den aldrig existera skulle livet passera mindre uppskattat än Torshälla en regnig dag i november. Det handlar inte om att det ska vara lagom, det handlar om att det ska för mycket för att kunna hanteras på ett emotionellt samlat sätt och så lite där emellan att man blir lika upprymd varje gång det slår till. Det handlar om att det ska slå en  med en sådan kraft att man inte kan annat än att ramla omkull och fångas av lyckan som samma smäll medför. Den insikten om att oavsett hur många lotter som kommer med beskedet ingen vinst så har man dragit den med vinst. Den insikten är hur bra som helst.