Ibland handlar det inte om att man inte har något val. Ibland handlar det om att man har alldeles för många val. Man får lov att göra precis vad man vill, man har väldigt få skyldigheter och förpliktelser, många dörrar står på glänt och det är bara hoppa rakt ut i världen. 

Ungefär då börjar hjärnan gå på övervarv, nästan så att  man kan se hur den den kokar och en röd saftblandare börjar larma om total överansträngning. Då fastnar man, när man kan ta alla steg framåg så tar man inte ett enda. Varför friheten paralyserar är svårt att avgöra, och förmodligen mest en blandning av oroväckande jobbiga anledningar. Det anledningarna allt som oftast tycks ha gemensamt är dock rädsla. Rädslan för att välja fel, rädslan att inte hinna med allt, rädslan att gräset är som grönast just här. Rädslan att inte våga. En hel massa rädslor alltså. På pränt görs det tydligt uppenbart exakt hur onödigt det är med dessa rädslor, det är näst intill obefintligt nödvändigt med dessa rädslor. Dom är inte rädslor som får en att springa åt rätt håll i livet, dom skrämmer en för helt fel saker och bör omgående slopas. För ska vi vara ärliga så kan det knappast räknas som självbevarelsedrift att inte vilja leva livet. 

 

Så, med den insikten så är det bara sluta vara så jävla rädd, om man nu är det. Första steget är taget mot ett tillfrisknande. Om man bara är paralyserad av all inspiration, nu på grund ut av att den är för tung att kunna bära så är det dags för nästa steg. Att välja sin ispiration och lätta. Dom ord, människor och platser som träffar en rakt i solar plexus, dom ska man välja och sedan jobba därifrån. Om du inte får det du vill ha just nu. Så ändra något. Om du inte är nöjd, se till att bli det. Och under tiden håll så hårt du bara kan i det och dom som gör dig lycklig. Ibland känns livet oändligt, ibland känns det så hissnade kort. Men oavsett vilket så har man bara en chans att göra det bra, så det är lika bra att börja på en gång.