Att det är barnsligt roligt att vara liten är det ingen tvekan om, det vet alla vuxna. När man däremot befinner sig mitt i det hela förblindas man av den konstant närvarande leken. Synen återfår man sedan i takt med att hopprep och fantasivärldar tynas bort. Sakta suddas de ut av vuxnas visdomsord. "Passa på att leka nu, det tar slut en dag." "Var barn så länge du kan." "Du förstår inte vilken frihet du har." Givetvis kan man för sin värld inte förstå vilken frihet de pratar om, vilken frihet är det jag som barn har? Den som säger att jag måste borsta tänderna. Att jag inte får ta hem en kompis. Att jag behöver göra läxorna först. Friheten att kunna leka när jag vill, var jag vill och att det bara är min fantasi som stoppar mig, den känner jag inte till. Den friheten har jag aldrig behövt sakna och därmed inte reflekterat över. Friheten att låta omvärlden ta exakt den formen jag vill är verkligenheten barn lever i och precis lika självklar som morgondagen.

 

Alltså är det inte friheten i att få råda över sin egen vardag, fatta sina egna beslut och sätta sina egna gränser som dom numer vuxna barnen pratar så varmt om. Det måste vara en annan typ av frihet. Friheten att får göra världen precis så spännande som man vill och bara låta fantasin sätta gränserna för hur tillvaron ska se ut idag. Friheten att låta sig facineras av varje ögonblick och hur klotet på vilket vi lever verkar ha oändliga resurser för att alltid hålla oss törstande efter kunskap. Det är friheten att låta varje dag vara en lek som man längtar tillbaka till när man ser barnsben hoppa från sten till sten förr att med största försiktighet och precision inte trampa snett i fantasins krokodilgap. Friheten i att få göra detta och veta att resten av ens omgivning accepterar det fullt ut. Så jag tänker, just med grunden i detta att jag aldrig ska tillåta mig själv sluta facineras över min omvärld, den är fantastisk. Jag ska aldrig sluta leka, det vore utrist. Jag ska när som helst kunna hoppa högt för att golvet är lava. Varje dag ska få bli så spännande som fantasin tillåter. Inte för att jag inte tar vuxenlivet på allvar, men för att jag tar livet på allvar. Det är lika påriktigt och dödsseriöst som vilken barnlek som helst. Och jag tänker leka det.