"Nu menar jag inget illa mot just dem, men sitautionen i sig är kul..."

"Jag vet att det inte gäller alla, fast om man för sakens skull antar att..." "Det är klart det är synd om henne, men samtdigt väldigt kul..." "Jag är verkligen för jämställdhet, fast det är sjukt roande att..."

 

Så eller i alla fall något åt det hållet brukar det flesta skämt inledas som är aningen politiskt inkorrekta. Både jag själv och mina vänner har en förmåga att ursäkta vår humor innan vi ens kommit fram till poängen för att vi vet exakt hur farligt det kan vara och hur många snea blickar ett inte helt diplomatiskt skämt kan kosta. Saken i sig har jag inget emot. Det är ju givetvis bara positivt att vi är medvetna om att det vi säger egentligen inte är helt okej. Det som får mig att fundera en extra gång på detta fenomen är anledning bakom vårat konstanta behov att poängtera hur uppplysta vi egentligen är i ämnet och sociala koder. Jag kan komma på två olika anledningar till detta, den ena värre än den andra och den andra värre än den ena.

 

Den första anledningen skulle vara att det finns en sådan oerhörd social press att hålla sig inom ramarna för det poltiskt korrekta och att ständigt påvisa sin respekt för männsikor i alla dess former. Alltså inte moralisk eller etisk press, utan social sådan. Man rabblar inte ursäkterna för att visa sin respekt för personerna på vilkens bekostnad skämtet dras, utan enbart  för att sopa framför sin egen dörr. Egentligen bekräftar man bara sig själv och sin egen förträfflighet varje gång man ursäktar det aningen fräcka som komma skall. Om detta är anlednigen till det konstanta försvarandet av vår humor är det inget annat än synd.

 

Den andra anledningen till de så invanda replikerna som ständigt föregår vitser skulle vara att människorna i vår omgiving är för tröga för att inse att det vi säger bara är ett skämt. Att det inte är dödsseriöst och vår absoluta världssyn utan bara något inte helt politiskt korrekt som ändå är väldigt, väldigt kul. Kanske av just den anledning. Det skulle även kunna vara så att vi bara antar att övriga i sällskapet är oerhört tröga och vill försäkra oss om att de förstår att vi förstår hur det egentligen ligger till. Det i sin tur skulle bara vara en enda stor förolämpning mot alla i vår närvaro. Oavsett om människorna faktiskt är tröga, eller om vi bara antar det och det är den sanna anledning till det eviga ursäktander är det inget annat än synd.