Alla idéer är bra... utom de dåliga. Den första tanken man slås av är oftast en bra sådan. Likt gnistan som startar elden så är den för liten för att ge en sanningsenlig varning om vad som komma skall men tillräcklig stor för att tända ett hopp. Vilken riktning den tar är till en början ovisst. Ibland kan man inse med en gång att idéen inte är tillräckligt bra för att få gå från teori till praktik. Man låter självbevarelsedriften kliva in och stoppa en i tid. Elden hinner inte ens ta fart innan man släckt den, då den så tydligt var destinerad att bli en skogsbrand. Sedan finns gånger som man faktsikt har genuint bra idéer. Sådana som är briljanta från början till slut och resulterar i någon typ av framsteg. De blir som en spektakulärt kontrollerad eld. Dessa är väl de idéer man önskar man hade flest av, om inte enbart. Därefter finns idéerna som lever i limbo mellan att vara fullständigt lysande och fruktansvärt urusla. De som till en början verkar bra, men som sedan visar sig inte vara fullt så fantastiska som man trodde. Idéer som trots omsorgsfullt omhändertagande bränner ner hektar efter hektar och fullkomligt urartar. Det som till en början verkade så lovande fick en helt annan vändning. Den bra idéen blev en dålig idé. Man kanske handlade för snabbt, man kanske inte tänkte efter ordentligt, så där står man med handflatan mot pannan och förbannar sina förädiska gnistor. Men saken med dessa idéer är att de har sitt ursprung i något bra. Något som faktiskt var välmenat, något som skulle bli magnifikt, roligt, genialt eller bara väldigt härligt. Deras grund aggerar vattenbomber som släcker urartade bränder. Man kanske brände sig, man kanske brände allt. Men någonstans var det värt det. Någonstans chansade man och bara det gör att idéen tar klivet ur limbo till rättfärdigad. Man ångrar bara saker man inte gör och därmed bekräftar man även dåliga gnistor. Även om man kan tvivla på det så är alla idéer är bra, även de dåliga.