Jag kommer aldrig att sluta snubbla på mig själv. Det är lika bra att jag inser det och accepterar fakutm. Jag är en såndär som klantar till det mer ofta än ibland och finns det utrymme för att något ska gå fel som kommer det att göra det. Jag kommer aldrig att vara som hon som kan gå en hel dag iklädd vit skjorta utan att spilla på den. Nej, jag kommer inte bara spilla, utan jag kommer att spilla över den vita randen på den i övrigt mörka tröjan. Jag kommer att tappa mackan med smöret neråt. Jag kommer att ramla så illa att cykeln går sönder när har som mest bråttom. Detta är alltså inte saker som skulle kunna hända mig. Detta är saker som har hänt mig, de senaste veckorna. Då har jag inte ens nämt nyckeln som gick av i låset, byxorna som gick sönder när jag klättrade över staketet eller väskan som öppnades och innehållet som ramlade ut över hela trappan i föreläsningssalen. 

 

Jag kommer alltid att snubbla på mig själv, såväl bokstavligt som bildligt talat. Antal gånger om dagen som jag inte uttrycker mig inte fullt så väl som man kunnat önska behöver vi knappast gå in på. Men man skulle kunna säga att mitt filter snarare liknar gallerbrunn än melitta. Så det är lika bra att jag förlikar mig med tanken på att jag kommer gå genom livet med både fläckar och blåmärken. Jag blir inte upprörd när jag dricker ur vattenflaskan och korken sitter löst, vilket resluterar i vatten över hela mig. Det bekommer mig knappt att jag i februari har skrubbsår på knäna. Nej, det är ingen idé att ens lägga energi på sådant, då skulle jag inte ha ork över till något annat med tanke på hur ofta jag klantar mig. Jag får bara ta ett djupt andetag, kanske räkna till tio, göra om och göra rätt. Jag får leva med att jag drog nitlotten när det kommer till graciös förning och glädjas åt alla vinstlotter jag dragit. Sedan kan ju de otaliga historierna ett klantigt liv frambringar också vara rätt bra plåster på såren, både på konkreta och abstrakta sår.