Få saker kan döda så mycket som väntan, färre saker kan väcka liv så mycket som väntan. Väntan kan i sina värsta stunder vara det närmsta det går att komma abstrakt pest och pina. Man kan för sitt liv inte förstå hur man ska stå ut ens en sekund till om det bara inte händer något nu. Transportsträckan fram till det slutgiltiga målet är som en motorväg rakt ner i dödsgapet av tristess. Det är segt, det är tråkigt, man får inget vettigt gjort och inget kan man göra heller. Eller så är väntan raka motsatsen, vilken nästan är värre. Man ser fram emot det som komma skall så mycket att fjärilarna i magen vägarar stilla sig. Man kan inte koncentrera sig på ens de enklaste av uppgifter och väntan tycks vara lika magkittlande som vore den en berg-och dalbana.

 

Den långtråkiga väntan dödar nuet och får allt runt omkring att se livlöst ut. Väntan förhåller sig till tillvaron på detta viset ända tills den är över och man når målet. Då har den väntan som alldels nyss gjorde allt så livlöst fått målet att bli minst dubbelt så härligt. Även om man väntade på något riktigt trist så räcker det med att själva väntan är över för att det trista ska framstå aningen mindre trist. Den andra väntan, den förväntasfulla varianten får vägen fram att vara minst lika spännande som målet i sig. Även om den kan kännas som ett enda stort hinder för att få komma fram så är det något särskilt med själva längtan. Dess dubbelhet gör att jag tänker att jag ska uppskatta den lite mer, så den inte inte jämt och ständigt framstår som så fruktansvärd. För summa summarum, även om väntan kan döda det mesta med sin närvaro kan den få ännu fler saker att leva upp.