Den där när man råkar vara sig själv med människor som ännu inte har greppat riktigt exakt hur ens hjärna fungerar. Den är ju aldrig särskilt härlig. Märkväl att jag tar avstånd från de flesta inte fullt så briljanta saker min hjärna får för sig. Dem sakerna får den stå för helt själv. Till exempel tror hjärnan att alla människor runt omkring, likt jag själv talar flytande ironi. I själva verket talar normala människor inget annat än torrt kallprat när de som bäst  håller på att lära känna nya personer. De har ställt in sig på att ha trevligt, hålla med och inte sticka ut. Så där står man och har sagt något oerhört fyndigt, varenda skrattcell i en hoppar och klappar av lycka. Samtidigt möts  man av tomma blickar tillhörande människor som under loppet av en nanosekund försöker avgöra om man verkligen menade det där man sa, om en person verkligen kan vara så korkad. De tomma blickarna tynar snart bort mot tillgjorda och nästan medlidande leenden. Sedan bryts tystnaden av någon som försöker förklara hur det egentligen ligger och att man måste ha missförstått. Har man tur tyglar hjärnan sig själv och försöker inte förklara skämtet. För det enda som kan göra saken värre är att försöka prata sig hur situtionen och förklara att man bara skojade. Att man bara var ironisk. Det är näst intill möjligt att göra detta utan att idiotförklara omgivningen och skapa ännu sämre stämningen. En klok person har sagt "Om du trampat i klaveret, stå still." Så där står man. Alldeles still, omgiven av tomma, intet förstående blickar och förbannar sig egen hjärnas fyndighet.

 

Normalt sett kan man kanske tycka att det är bra att vara sig själv, att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker. Men är man i en helt ny stad och ens vänner går att räkna på en hand är det kanske inte läge för hjärnan att skrämma bort nya personer, innan man ens hunnit förklara att man inte är så dum som man verkar. Bara nästan.