Helt plötsligt står man där, på andra sidan och undrar vad som hände egentligen? På någotvis har man tagit sig runt, över och igenom och hur mycket man än försöker vrida och vända på det verkar man aldrig riktigt förstå exakt hur det gick till. Hur man hamnade här. Igen. Det enda som är mer omöjligt än att inse att man gjorde det är att förklara hur. När autopiloten slår på så ser man inte omvärlden, det är tunnelseendet som gör det möjligt att styra trots att medvetenheten är näst intill noll. Om man tvingades att ta in allt runt omkring skulle insikten om vad som faktiskt väntade innebära total kraschlandningen. Alla hinder, alla tänk-om, alla följdfrågor och eventuella konsekvenser elemineras av lika delar reflexmässiga och spotantana handlingar. 

 

Det är inte nödvändigtvis så man totalt har förlorat kontrollen, utan den innehas bara av något annat än det totalt medvetna. Mitt i det där så finns det inte utrymme att reflketera, det är en del i hela självbevarelsedriften. Skulle tankarna upptas av att reflektera kring situationen skulle hela systemet överbelastas omedelbart gå i bitar. Det är inte förrens man står på andra sidan som man riktigt inser vad man lyckats åstadkomma. Mitt i det har man ingen aning, då är det bara att hänga på för att sedan tacka och ta emot för instiktiva beslut som tog en igenom en rad saker man inte riktigt vågat eller kunnat föreställa sig. Helt plötsligt står man där, på andra sidan och tackar för att man inte riktigt vet hur det gick till, egentligen.

 

 

 

Exakt var ska man börja gräva för att hitta den där motivationen? Motivationen som gör att man inte kastar in handduken för minsta motgång. Motivationen som gör att man orkar med när det känns totalt omöjligt och fortsätter försöka fast att bryta ihop är bra mycket närmare till hands än bita ihop. Den genuina motivationen, den som kommer innifrån. Inte den som skapas av press och förväntningar. Inte den motivationen som får en att sitta uppe halva nätterna för att klara deadlines utan den som får en att göra det gång, på gång, på gång och ändå tycka att satan i gatan vad det är värt detta. 

 

Exakt var gömmer sig den motivationen, och hur djupt ska man behöva gräva för att hitta den? Säkert är i alla fall att den gömmer sig som bäst när man behöver den som mest. Och det är inte när det är som värst. Inte när man pausar resten av livet för att lägga allt fokus och alla energi på en enda sak. Nej då behöver man inte gräva särskilt djupt efter motivation eftersom drivet utifrån är så påtagligt. När man handlar under press är det som att motivationen kan vara längre bort än någonsin, ändå får man saker gjort. 

 

Det är där emellan som den är svår att hitta och samtidigt behövs som mest. Det är när man nått lugnet efter stormen och utrymme för sammanbrott finns som man behöver hitta det där som får en att hålla ihop. Men just då kan man få leta med ljus och lykta för att hitta ett ens ett uns av inspiration. Alla vet att i längden fungerar det inte att förlita sig på att utomstående faktorer kommer vara det som driver en framåt. Men kanske om man tar sig tid att känna efter när stormen rivit igenom att man kan hitta den där drivkraften. Om man försöker leta mellan vågtopparna av kaos kanske man hitta något som genuint får en att vilja, bara för att man vill, inte för att man måste. Då kanske man hinner känna efter var man behöver gräva för att hitta den där motivationen och om man gräver på rätt ställe kan det hända att man inte behöver gräva särskilt djupt alls.