Helt plötsligt står man där, på andra sidan och undrar vad som hände egentligen? På någotvis har man tagit sig runt, över och igenom och hur mycket man än försöker vrida och vända på det verkar man aldrig riktigt förstå exakt hur det gick till. Hur man hamnade här. Igen. Det enda som är mer omöjligt än att inse att man gjorde det är att förklara hur. När autopiloten slår på så ser man inte omvärlden, det är tunnelseendet som gör det möjligt att styra trots att medvetenheten är näst intill noll. Om man tvingades att ta in allt runt omkring skulle insikten om vad som faktiskt väntade innebära total kraschlandningen. Alla hinder, alla tänk-om, alla följdfrågor och eventuella konsekvenser elemineras av lika delar reflexmässiga och spotantana handlingar. 

 

Det är inte nödvändigtvis så man totalt har förlorat kontrollen, utan den innehas bara av något annat än det totalt medvetna. Mitt i det där så finns det inte utrymme att reflketera, det är en del i hela självbevarelsedriften. Skulle tankarna upptas av att reflektera kring situationen skulle hela systemet överbelastas omedelbart gå i bitar. Det är inte förrens man står på andra sidan som man riktigt inser vad man lyckats åstadkomma. Mitt i det har man ingen aning, då är det bara att hänga på för att sedan tacka och ta emot för instiktiva beslut som tog en igenom en rad saker man inte riktigt vågat eller kunnat föreställa sig. Helt plötsligt står man där, på andra sidan och tackar för att man inte riktigt vet hur det gick till, egentligen.