"Nu menar jag inget illa mot just dem, men sitautionen i sig är kul..."

"Jag vet att det inte gäller alla, fast om man för sakens skull antar att..." "Det är klart det är synd om henne, men samtdigt väldigt kul..." "Jag är verkligen för jämställdhet, fast det är sjukt roande att..."

 

Så eller i alla fall något åt det hållet brukar det flesta skämt inledas som är aningen politiskt inkorrekta. Både jag själv och mina vänner har en förmåga att ursäkta vår humor innan vi ens kommit fram till poängen för att vi vet exakt hur farligt det kan vara och hur många snea blickar ett inte helt diplomatiskt skämt kan kosta. Saken i sig har jag inget emot. Det är ju givetvis bara positivt att vi är medvetna om att det vi säger egentligen inte är helt okej. Det som får mig att fundera en extra gång på detta fenomen är anledning bakom vårat konstanta behov att poängtera hur uppplysta vi egentligen är i ämnet och sociala koder. Jag kan komma på två olika anledningar till detta, den ena värre än den andra och den andra värre än den ena.

 

Den första anledningen skulle vara att det finns en sådan oerhörd social press att hålla sig inom ramarna för det poltiskt korrekta och att ständigt påvisa sin respekt för männsikor i alla dess former. Alltså inte moralisk eller etisk press, utan social sådan. Man rabblar inte ursäkterna för att visa sin respekt för personerna på vilkens bekostnad skämtet dras, utan enbart  för att sopa framför sin egen dörr. Egentligen bekräftar man bara sig själv och sin egen förträfflighet varje gång man ursäktar det aningen fräcka som komma skall. Om detta är anlednigen till det konstanta försvarandet av vår humor är det inget annat än synd.

 

Den andra anledningen till de så invanda replikerna som ständigt föregår vitser skulle vara att människorna i vår omgiving är för tröga för att inse att det vi säger bara är ett skämt. Att det inte är dödsseriöst och vår absoluta världssyn utan bara något inte helt politiskt korrekt som ändå är väldigt, väldigt kul. Kanske av just den anledning. Det skulle även kunna vara så att vi bara antar att övriga i sällskapet är oerhört tröga och vill försäkra oss om att de förstår att vi förstår hur det egentligen ligger till. Det i sin tur skulle bara vara en enda stor förolämpning mot alla i vår närvaro. Oavsett om människorna faktiskt är tröga, eller om vi bara antar det och det är den sanna anledning till det eviga ursäktander är det inget annat än synd.

 

Snälla du, kan du inte bara vara en konstant att lita på, så jag slipper inbilla mig annat.

För det du gör är inte okej. Du kommer från ingenstans och förför. Du lovar saker och jag tror på dig. Ännu en gång låter jag mig hoppas att kanske denna gång. Kanske är du här för att stanna. Fast jag borde veta bättre och lärt mig av alla misstag faller jag handlöst och chanslöst.Som så många gånger förr låter jag mig mer än villigt övertygas som det ska bli annorlunda. Låter mig själv bländas av ditt ljus och tvingas blunda hårt för att inte se verkligheten. Verkligheten som skriker högt att du kommer försvinna igen. Att du inte alls är här för att stanna. Att jag fallit för dina tomma löften och naivt trott på värmen. Att du går lika fort som du kommer och kvar står jag i en gråare värld. Med snålblåst i ansiktet och regnet i ryggen känner jag mig mer lurad än någonsin och förbannar dig för att du lät mig hoppas. Förbannar mig för att jag lät mig hoppas.

 

Ändå kommer jag förlåta dig. Det vet jag. Nästa gång du sveper in med vackra löften kommer jag svälja varenda ord om bättre tider som dina strålar har att erbjuda. Kanske för att jag aldrig vill sluta tro. Säkert för att jag bara inte kan stå emot. Våren. Nästa gång du gör entré kan du väl stanna? Om jag skamligt ber på mina bara knän, jag som aldrig ber på varken bara eller beklädda knän, kan du väl stanna ända till sommaren? För nu är jag trött på att slitas mellan hopp och förtvivlan till väderleksrapporter. Nu vill jag ha dig här på riktigt, snälla våren.

Så gör hon det igen. Så skriver hon låtar med textrader som träffar rakt i solarplexus och varenda nervsynaps aktiveras. Jag kan inte annat än att ödmjukt önska att det var jag som författat dessa rader. Att jag själv besatt förmågan att med samma pricksäkerhet beskriva verklighet och fiktion, känslor och händelser med några få vokaler och konsonanter. Att med en mening säga mer än tusen ord.

 

Att det är barnsligt roligt att vara liten är det ingen tvekan om, det vet alla vuxna. När man däremot befinner sig mitt i det hela förblindas man av den konstant närvarande leken. Synen återfår man sedan i takt med att hopprep och fantasivärldar tynas bort. Sakta suddas de ut av vuxnas visdomsord. "Passa på att leka nu, det tar slut en dag." "Var barn så länge du kan." "Du förstår inte vilken frihet du har." Givetvis kan man för sin värld inte förstå vilken frihet de pratar om, vilken frihet är det jag som barn har? Den som säger att jag måste borsta tänderna. Att jag inte får ta hem en kompis. Att jag behöver göra läxorna först. Friheten att kunna leka när jag vill, var jag vill och att det bara är min fantasi som stoppar mig, den känner jag inte till. Den friheten har jag aldrig behövt sakna och därmed inte reflekterat över. Friheten att låta omvärlden ta exakt den formen jag vill är verkligenheten barn lever i och precis lika självklar som morgondagen.

 

Alltså är det inte friheten i att få råda över sin egen vardag, fatta sina egna beslut och sätta sina egna gränser som dom numer vuxna barnen pratar så varmt om. Det måste vara en annan typ av frihet. Friheten att får göra världen precis så spännande som man vill och bara låta fantasin sätta gränserna för hur tillvaron ska se ut idag. Friheten att låta sig facineras av varje ögonblick och hur klotet på vilket vi lever verkar ha oändliga resurser för att alltid hålla oss törstande efter kunskap. Det är friheten att låta varje dag vara en lek som man längtar tillbaka till när man ser barnsben hoppa från sten till sten förr att med största försiktighet och precision inte trampa snett i fantasins krokodilgap. Friheten i att få göra detta och veta att resten av ens omgivning accepterar det fullt ut. Så jag tänker, just med grunden i detta att jag aldrig ska tillåta mig själv sluta facineras över min omvärld, den är fantastisk. Jag ska aldrig sluta leka, det vore utrist. Jag ska när som helst kunna hoppa högt för att golvet är lava. Varje dag ska få bli så spännande som fantasin tillåter. Inte för att jag inte tar vuxenlivet på allvar, men för att jag tar livet på allvar. Det är lika påriktigt och dödsseriöst som vilken barnlek som helst. Och jag tänker leka det.

 

 

Du har varit underbar. Du har varit ny, stor, spännande, härlig, läskig och mer därtill. Men jag måste gå nu, med ett löfte om att en del blir alltid kvar. Du har varit mycket bättre än jag förväntat mig och jag är för alltid tacksam att jag lärde känna dig. Det var inte det lättaste jag gjort, men förmodligen det viktigaste. Du har bjudit på vilsna cykelturer och helvetiska uppförsbackar. Så väl bokstavliga som bildliga. Men jag bara tackar. Du har introducerat ett nytt mått av saknad och ytterligare ett av lycka. Så fantastiskt att få prova sina vingar och landa mitt i din famn. Vi ses igen, det lovar jag. När jag har träffat andra städer, andra platser gått vilse bland andra hus och kommunicerat på andra språk utan att hitta fram. När jag har dansat på andra dansgolv och gått hem i andra gryningar, då kommer jag tillbaka en vacker dag. För det finns inget som en första kärlek och du var min. Tack för mig, Oslo. Du varit Underbar men jag måste gå nu. Tack, Oslo.

Någonstans i Norge. I något rum, någontans på andra våningen, på något hotell i någon liten stad, där ligger jag nu. I en säng med vita frasiga hotelllakan och någon meter bort ligger min vän. Även hon doftar av schampo som för någon timme sedan fick till uppgift att tvätta bort resterna av kloret sedan poolbadandet. Hon har redan somnat och jag borde gör detsamma. Men jag vill inte blunda och missa det mysiga i varenda sekund. Det mysiga med att vara på resande fot, det mysiga med att dela rum med en vän som nyss fick mig att skratta högt men nu stillar mig med med djupa andetag. Det mysiga med en säng mjukare än bomull.  Det är tyst, i denna lilla stad låter det inte mycket om nätterna. I denna lilla stad är det tyst om natten, det är mysigt. Men mysigast av allt är skenet från skärmen, och ljudet av smattarande tangenter. Sken och smatter  som bekräftar att jag är vaken och Nikoline sover, att jag är vaken och resten av staden sover. Jag kan inte hjälpa det, men den tanken är en av dom mysigaste jag stött på, någonstans i Norge. 

Så bara sköljer den över en. Slår en i magen. Träffar en mitt i hjärtat. Insikten om vilka fantastiska människor man har och får ha runt omkring sig. Det var inte som att jag trodde annat. Det var inte som att jag inte uppskattade det förut. Det var inte som att jag vägrat se det. Det var bara det att dom senaste dagarna i hemstaden kom med en påminnelse som aldrig förr om vilken fantastisk omgivning jag har. Helhärliga människor bara vimlade runt i min tillvaro hela midsommarhelgen och dagarna som följde. När man drar ner på stressen, inte behöver passa tider och tar precis så långt tid på sig som man behöver, det är då det händer. Det är då insikten kommer och då är det bara njuta till fullo av allt från familj till släkt till vänner till främlingar som bara finns där och förgyller tillvaron och energiboostar en till max. Insikten om hur bra människor man har omkring sig är förmodligen bättre än allt uppåtchack i världen. Bland annat för att den inte tar död på en, men framförallt för att den har otroliga mängder kärlek att erbjuda. Bara att tacka och ta emot alltså. Och som jag tackar. 

 

Till saken hör nog att insikten måste sköjla över en med ojämna mellan rum. Skulle den vara konstant skulle den likt dopaminet hos en missbrukare inte kännas av och skulle den aldrig existera skulle livet passera mindre uppskattat än Torshälla en regnig dag i november. Det handlar inte om att det ska vara lagom, det handlar om att det ska för mycket för att kunna hanteras på ett emotionellt samlat sätt och så lite där emellan att man blir lika upprymd varje gång det slår till. Det handlar om att det ska slå en  med en sådan kraft att man inte kan annat än att ramla omkull och fångas av lyckan som samma smäll medför. Den insikten om att oavsett hur många lotter som kommer med beskedet ingen vinst så har man dragit den med vinst. Den insikten är hur bra som helst.

Ibland handlar det inte om att man inte har något val. Ibland handlar det om att man har alldeles för många val. Man får lov att göra precis vad man vill, man har väldigt få skyldigheter och förpliktelser, många dörrar står på glänt och det är bara hoppa rakt ut i världen. 

Ungefär då börjar hjärnan gå på övervarv, nästan så att  man kan se hur den den kokar och en röd saftblandare börjar larma om total överansträngning. Då fastnar man, när man kan ta alla steg framåg så tar man inte ett enda. Varför friheten paralyserar är svårt att avgöra, och förmodligen mest en blandning av oroväckande jobbiga anledningar. Det anledningarna allt som oftast tycks ha gemensamt är dock rädsla. Rädslan för att välja fel, rädslan att inte hinna med allt, rädslan att gräset är som grönast just här. Rädslan att inte våga. En hel massa rädslor alltså. På pränt görs det tydligt uppenbart exakt hur onödigt det är med dessa rädslor, det är näst intill obefintligt nödvändigt med dessa rädslor. Dom är inte rädslor som får en att springa åt rätt håll i livet, dom skrämmer en för helt fel saker och bör omgående slopas. För ska vi vara ärliga så kan det knappast räknas som självbevarelsedrift att inte vilja leva livet. 

 

Så, med den insikten så är det bara sluta vara så jävla rädd, om man nu är det. Första steget är taget mot ett tillfrisknande. Om man bara är paralyserad av all inspiration, nu på grund ut av att den är för tung att kunna bära så är det dags för nästa steg. Att välja sin ispiration och lätta. Dom ord, människor och platser som träffar en rakt i solar plexus, dom ska man välja och sedan jobba därifrån. Om du inte får det du vill ha just nu. Så ändra något. Om du inte är nöjd, se till att bli det. Och under tiden håll så hårt du bara kan i det och dom som gör dig lycklig. Ibland känns livet oändligt, ibland känns det så hissnade kort. Men oavsett vilket så har man bara en chans att göra det bra, så det är lika bra att börja på en gång. 

 

 

 

 

 

 

 

 

No I just wanna...

 

 

Vacker.

 

 

Jag trodde jag var tydlig på den punkten. Gå, och kom aldrig mer tillbaka. Sist vi sågs var det ganska uppenbart att detta förhållande inte var något jag ville vara en del av. Jag ville aldrig mer kännas vid dig igen. Ungefär så vidrig finner jag dig. Tanken på dig existens får trycket över bröstet att växa, knuten i magen blir större samtidigt som den vänder ut och in på allt och andningen börjar allt mer likna hyperventilerande. För att inte tala om när jag faktiskt tvingas att helt mot min vilja träffa på dig. När du kommer så nära att jag inte får plats, hur du bara äter upp allt utymme tränger dig på som en oinbjuden, oönskad gäst. Då avskyr jag dig som mest, när du tar dig ut ur dina vrår och når mig. Om jag kunde hata, så skulle jag hata dig då. Beslutsångest, jag vill inte ha något med dig att göra.

 

Jag kan hantera val, jag kan ta till mig valmöjligheter. Jag kan välja och jag kan fatta beslut. Jag kan handskas med vanliga, ordinära alternativ utan några som helst svårigheter. Men fan ta dig beslutsångest, dig kan jag inte hantera. Kanske är det mina egna tillkortakommanden som gör att jag hyser ett sådant oerhört vedervilja mot dig. Kanske är det brister hos mig själv som gör att jag inte klarar av din existens. Men det betyder inte att jag accepterar dig bättre, eller tycker om dig mer. Val kan jag göra, men ångest kan jag inte med. Så; Vad. Ska. Jag. Göra. Nu. Fan ta dig beslutsångest, jag trodde jag var tydlig sist du var här. Jag kommunicerade efter bästa förmåga med ditt abstrakta väsen. Gå, och kom aldrig mer tillbaka. Om jag kunde hata, skulle jag hata dig.

Obegränsat kreativa människor är som en gåta för mig. Jag är så långt borta från att trolla med färger, mixa med musik eller hängivet hemmapyssel man bara kan komma. Vi pratar olika planeter och i vissa extrema fall även galaxer. Den där ådran det pratas så varmt om, ådran i vilken det ska strömma mönster, toner, sammansättningar, abstrakta djup och allt annat som jag inte riktigt kan förhålla mig till tycks jag sakna. Jag menar inte att människor med denna blodsbana är mindre än mig, konstigare eller något annat nedlåtande adjektiv. Jag menar bara dom absolut inte är jag, och att jag absolut inte är dom. Jag kan varken dansa, sjunga, måla eller något som faller under samma kategori. Men vid närmare eftertanke, eller bara en snabbt förbiflygande tanke som sådde ett frö att växa, insåg jag att denna kategori kanske betecknas som estet. Och att kreativitet är något annat. Något jag kanske inte är så långt ifrån, något jag kanske kan förhålla mig till om jag får göra det på mitt sätt. Om jag får göra det i ord och meningar som likt färger på en tavla sammansätts till någon sorts förståelig helhet. En utlopp, ett forum där abstrakta tankar och känslor går att reda ut genom lite ickestrukturead kreativitet, genom lite bokstäver och fingrar som skriver av sig själva. Det kommer aldrig vara detsamma som att spela en vacker melodi och det kommer aldrig vara konst. Men om man inget annat kan så går det i alla fall att skriva. Och det är nog därför jag gör det med ojämna mellanrum, för att då får jag utlopp för det där Picasso uppnådde genom fyrkanter och trekanter. Även om jag aldrig kommer vara någon erkänd konstnär i prosans värld som är det i alla fall något jag kan...och om man inget annat kan...

Ungefär ganska exakt precis så har det varit för mig att växa upp i en ideell föreing, då menar jag växa upp i. Stallet, min ridklubb var mitt andra hem från lågstadiet till jag gick ut gymnasiet. I vissa perioder mer, andra mindre men hela tiden precis så välkomnade som jag behövde. Alltid. Att komma till stallet och föreingen gav alltid extra energi, även om det var sjunde dagen i rad den veckan så var det lika roligt. Så, tack för det. Men även tack för dom stunder som inte var riktigt så självklart roliga. Stunder som just då verkade vara världens största motgång. Både på och av hästryggen, som lärde mig massor. Klumpen i magen inför första galoppen och känslan av att vara oövervinnerlig efteråt, den känslan som återkom varje gång man klarade något nytt. Både på- och av hästryggen. Första sköthästen som åkte iväg och lämnade en i tårar som aldrig ville ta slut. Hästtjejer om fattade just det och tröstade. Platsen med hästar som tvingade en att inte vara någon annanstans än alldels där. Den är jag så tacksam att fått varit en del av. Där var man tvungen att stanna upp och andas mitt i all skolstress och ett tonårsliv som ibland blev lite för mycket utan någon som helst anledning. Människorna som alltid möter en med ett léende. Jag växte upp i en förening där vi alltid skulle säga "Hej!" till varandra. Tack för det. Alla större hättjejer som var grymma förebilder och alla barn som bjudit på otaliga skratt och lekar. Som det ideella har lärt mig. Både vikten av att ta hand om varandra, lyssna och umgås på lika villkor oavsett varifrån vi kommer och vikten av att ha en åsikt, yttra den och kunna yttra den. Tack, för att jag fått vara med i en föreing där mina och mina vänners åsikter alltid har lyssnats på, oavsett om vi var barn eller vuxna. Jag har gett, massor av min tid, mycket av min energi och en hel del av min kunskap. I alla fall dem bitar jag kunnat bidra med. Och det har varit så värt. För jag har fått dubbelt upp och mer än det tillbaka. Förhållandet mellan dessa två, att ge och att få tycks alltid vara sådant att man får mer än man ger. Varför? För att det är så många andra eldsjälar som ger. Som hjälper till och vill dra lasset åt precis samma håll som du. Ideellt var nog bland det viktigaste och bästa jag varit med om och varit en del av. Ideellt alltstå. Grymt.

Kan man lätt tro vid första anblicken och det är till viss del helt sant. På norska låter allt lite roligare, lite lättare och lite bättre. I Sverige går det en person per två sittplatser på bussen, onödigt prat undviks och undanbedes.

Men efter att ha spendera väldigt mycket tid i det ena landet och tillräckligt i det andra för att göra en rättvis och omedvetet partisk jämföresle dem två syskonen emellan så känns det som att en sådan är på sin plats. Först och främst så är Norge inte riktigt så kul som dess invånare låter. Nivån av arrogans och negativitet är snäppet högre än man kan tro. Därtill är vi svenskar inte mer ensliga än att vi kan erbjuda ett trevligare möte och bättre service än våra grannar. Rivaliteten mellan dessa två länder gör sig konstant påmind. Normän skrattar åt svenskar för att vi är svenskar och vi gör detsamma, för att dom är norrmänn. Fullständigt berättigat åt bägge håll. Hur som helst så har mitt liv i respektiva land sina för- och nackdelar, och vad är bättre än en lista för att påvisa dessa!

 

I Sverige vaknar man till ljudet av hundtassar, det är mysigt. I Norge vaknar man till ljudet av borrmaskin. Mindre mysigt. Svenska mynt är så mycket lättare att urskilja från varandra, norska har å andra sidan 20-mynt i sin repertoar, vilket är mycket behändligare än sveriges sedel-variant. Hos mina föräldrar finns det diskmaskin och familj, därtill även världens bästa släkt. Får väl erkänna att detta är lite orättvist att ta med i jämförelsen så få ger Norge extrapoäng för jobb och rumskompisar. Fantastiska rumskompisar. Här så är dessutom kylskåpskollen väldigt bra, tillskillnad från hemma. Dock är det kylskåpet hemma konstant fullt, vilket jag älskar. I Sverige finns det fler cykelbanor men Norge svarar med riktigt bra lokaltrafik och dem lite färre cykelbanorna är redigt plogade och sopade. Stort minus går dessvärre till landet med obefintlig kundservice. Norsk kundserivce kan kallas antiservice efter mina erfarenheter och galet vad jag saknar lite svenska leenden och vänliga frågor från affärsbiträden. Så med detta sagt kan jag inte utnämna det ena landet sämre eller bättre än det andra. Vi får helt enkelt lära av varandra. Med lite mer partiskt perspektiv kan jag däremot tillägga att Norge har en del att lära av Sverige. Men det skulle jag ju aldrig vara dum nog att säga...

Det är något särskilt med att resa. Något charmigt över det inte alltid så fullt bekväma, något mysigt över det förväntans fulla och något härligt med att bara hänga på. Har insett att det är en mindre svaghet jag har, att resa, bokstavligt talat. Eftersom jag oftast åker tåg för att ta mig mellan hem och hem så växer förkärleken för dessa sig allt större. Nödvändigtvis inte dom opålitliga tidtabellerna som medföljer, men det andra. Känslan av att just nu kan man inget annat göra än att sitta på tåget och fördriva tiden. Acceptansen över detta faktum finner jag inte det minsta tristessframkallande, utan snarare tvärtom. Vetskapen om att få göra ingenting viktigt utan ägna sig åt något med hög trivselfaktor är ju onekligen väldigt lockande. Längs jängsjärnvägsspåret finns det obegränsat med tillfälle att mysa med en film, lyssna på bra musik, sova en skvätt här, tjuvlyssna en skvätt där och äta choklad mest hela tiden. Det, det är helt galet bra bara. Tågets hastighet som gör att omgivningen utanför springer förbi isolerar en från omvärlden på ett alldels lagom vis. Tanken på att man ska någonstans som gör en glad, eller möta någon som gör en ännu gladare får den kollektiva stämningen bland resande i vagnen lite , och lite mer rofylld, lite mer förväntansfull, lite ljusare och lite bätre. En känsla som nästan lyser i skiftningar av charm, mys och härlighet. Tågresande alltså, charmigt. 

Jag gillar att veta saker. Jag gillar att få reda på hur det ligger till. Men jag vill inte veta allt. 

Jag spenderar mycket av min verklighet i de socialamediernas värld, helt frivilligt. Jag fullkomligt dyrkar twitter, hoppar trivsamt runt mellan oviktiga filmklipp på youtube, scrollar med nöje på facebook-väggen och uppdaterar instagram lite för ofta. Att träffa vänner, nästan-vänner och tydligen är vi vänner-vänner via dessa kanaler har jag inget emot, jag tycker det är fantastiskt. Och jag gillar att läsa om intressanta händelser och även totalt ointressanta saker som sker i mina vänners världar kan jag tugga i mig utan att göra minsta motstånd. Men, det finns ett men. Det finns vissa saker jag inte vill ta del av. Att bara eliminera människorna bakom dessa statusuppdateringar från min feed är inte riktigt möjligt då låt oss säga, som taget ut luften, endast 10 procent av deras inlägg faller under kategorin. "Nej tack, jag ville inte veta det där..." Det vore mer smärtfritt och enklare om statusuppdateringar som dessa bara slutade författas. Så, vad är det som inte riktigt går hem från någon annans cyberverklighet till min egen?

 

Dålig dag? Fine dela med dig. Bra dag? Kör hårt, låt hela världen veta. God lunch? Finner du det viktigt så visst. Vad dina barn gör för konstigt och vackert, hur glömsk du är, vad din hund leker med och hur mysigt du har det med dina bästa. Uppdatera, bara uppdatera. Men snälla, låt bli att dela dom äckliga åkommor som yttrar sig på grund ut av en helvetisk bakterie som inte verkar ge med sig denna vecka heller...nej tack. Exakt hur hårt du tränade idag ger mitt samvete ungefär lika stor boost som uppdateringen gör dig till en bättre människa. Låt bli. Men framför allt. Jag kan så leva utan den offentliga räkningen över ditt och din partners förhållande. Visst, dom stora grejerna, något år, en förlovningen eller bröllopsdag. Men tre månader och nio dagar? Verkligen? Så, med en viss reservation för tillägg så gillar jag att få läsa om vänners, vänners vänner, nästan-vänners och andras liv. Jag gillar att få reda på hur det ligger till. Allt utom det.

Det dåliga samvetets kamp mot den mentala stoppklossen. Stoppklossen levar av viljan att bara stanna kvar i den stora mysiga sängen bland ett hav av kuddar och en bekymersfri uppkopplad tillvaro. Stoppklossen i huvudet försöker ständigt övertala mitt resterande väsen om att varken städning, matlagning eller promenadgående är nödvändigt att ta sig för en dag som idag...det kan till och med vara rent ut av skadligt att lämna denna vågräta positionen. Den växer sig starkare och större ju längre tiden går utan att något som helst produktivt genomförs. Därtill blir stoppklossen lättare att ty sig till en dag som idag när hemlängtan gör sig påmind och motivationen flyr. Jag känner mig extra lättövertalad och böjer mig enkelt som ett strå i vinden för egentligen totalt bottenlösa och knappt existerande argument om att stanna under täcket... Det enda som hindrar mig från att lyda stoppklossen som en lite hundvalp är det gnagande dåliga samvetet som surrar långt bak i huvudet. Det dåliga samvetet som om än litet är otroligt påtagligt och likt stoppklossen växer i takt med att tid passerar och inget av allt som borde göras blir gjort. Det dåliga samvetet reser sig upproriskt mot stoppklossen och tvingar upp till dragkamp. Samvetet som ekar att det kommer kännas bra sedan, mot stoppklossen som ropar att det känns underbart just nu. Jag ställer mig helt och hållet utanför denna mentala kamp, tar ett steg tillbaka och låter de två motpolerna reda ut röran på egen hand Om några timmar kommer det ändå finnas en vinnare, och andrplatstagaren blir förvisad till morgondagen. Sådan är dagens mentala fight.

Jag kommer inte ur den fast jag tänker att nästa ska vara annorlunda, och bättre. Den ska vara längre och inte så intensiv att jag lever ur varenda gnista den har, men ändå så finner jag mig själv handlöst fallande. Fallande för den där nya, fantastiska låten. När jag finner en ny juvel i havet av musik så lyssnar jag på den så mycket och så engagerat att jag förr eller senare tröttnar på den. Till en början verkar det omöjligt att någonsin känna minsta uns av avsky inför detta geniala stycke som genom sina melodier och textrader sätter fingret på en känsla eller situation. Ett sorts rus för varje del som som passar in i mig och jag kan inte låta bli. Jag måste bara höra den om och om igen...och om och om igen, enda till det går så långt att magin i även detta stycke är försvunnen och det där underbara sipprat ut ur varenda ton. Det är hemskt och så lätt att åtgärda men jag kan för min värld inte förmå mig att avstå från att höra den spelas ytterligare en gång. Jag. Måste. Ha. Den. Igen. Sen vill jag inte ha den alls. Sen är den passé och förbi trots att det är precis samma låt som den var första gången jag hörde den och blev förälskad. För det mesta läker tiden alla sår och är sången tillräckligt bra och träffande så brukar vi hitta tillbaka till varandra, men det kan ta ett bra tag och jag kan ändå inte låta bli att förbanna mig själv varje gång och trycker på play trots vetskapen om att det är en dödsdömd relation. Det är för bra för att jag ska mostå frestelsen att hålla mig undan. Det är för bra helt enkelt, det är för hopplöst. Det är destruktivt och jag kan inte göra något åt det. Jag måste ha mer, jag måste trycka på repeat

Att hela tiden oroa sig för vad som kommer hända, tänka ut inte bara plan A, utan även B, C, D och resten av alfabetet måste vara bland det mest stressframkallande som finns. För att inte tala om all energi det krävs att komma på samtliga möjliga och omöjliga utfall för varendaste situation och därefter förbereda sig för dessa. Jobbigt. Men inte alls ha någon koll och aldrig ha en aning om vad nästa steg kan tänkas vara, eller tänkas kräva, nödväntigtvis inte extremt mycket bättre det heller. Att hela tiden hamna i sämsta möjliga situtaion och ständigt råka ut för den ena tråkigheten efter den andra. Jobbigt. 

 

Det handlar alltså om att förbereda sig för det mesta, så man slipper stå där utan att veta varken upp eller ner, in eller ut. Att ha koll från början så man slipper skjuta sig själv i den ena foten, för att sedan trampa i klaveret med den andra. Men när man väl står där och inte kommer någonstans, när allt redan är upp och ner. Då är det bra att inte gripas av panik och sjunka ännu längre ner. Då är det bra att skaka lite på axlarna och inse att det löser sig alltid, räddning är förmodligen påväg. Då är det bara kvoten mellan dessa två man ska försöka finna, den exakta blandningen av två totalt motsatta tänk. Den kan man grubbla över ett bra tag...eller så kan man bara hoppas på att den löser sig även den...

Mina rumskompisar är ena härliga, roliga, speciella, lite konstiga men ack så fina människor, vilka jag ser så gott som dagligen, oavsett om jag vill eller inte. Att få ses varje dag blir helt enkelt den ofrånkomliga effekten av att leva under samma tak och dela vardag på samma 67 kvadratmeter. Turligt nog är det något jag jag vill, men jag önskar att vi kunde träffas lite oftare. Detta förutsatt att vi låter dessa två begrepp, ses och träffas, skilja det vardagliga krockandet med varandra från det faktiskt ömsesidiga sällskapandet. Ekvationen blir inte bättre än att intesiteten i umgänget sjunker i takt med att mängden ökar. Och där står vi och borstar tänder, reder ut papper från myndigheter, skriver inköpslistor eller diskar efter frukosten. Jag skickar ut Nikoline från toaletten var morgon, hoppar över plattänger in köket och ber Frida göra plats för mig vid matbordet. Kvantitet istället för kvalité. Låter illa. Är ganksa illa. Om man inte tänker efter, så jag tänker tänka efter. Och jag tänker komma på hur mycket bättre vardagstristess blir om man delar det med två andra människor, inte heller dom fullt så normala som man kan tro, eller hoppas. Om man låter turordningen i duschkön och den gemensamma kampen mot varmvattnet vara silverkanten på molnet så kanske det räcker med att ses så ofta som vi gör, och njuta till fullo när vi träffas.