Something about you
Konsten att sticka ut för att smälta in. Något vi tränas i sedan barnsben. Att vara en unik individ som passar in i grupp. Man ska vara så speciell och unik i vad man gör, säger, tycker och tänker. Så speciell att man är precis lika unik som alla andra. Det är otaliga gånger jag har hört speciella och unika människor säga "Nej, men alla har sånna. Det vill inte jag ha." "Man vill ju inte vara som alla andra." Speciella och unika människor på så vis att det bara finns en av dom. En av min bästa vän, en av just den lilla stalltjejen. Bara en. För all del, jag kan ha fel. Man att det bara finns ett exemplar av den personen borde väl vara unikt nog? Fast ritkigt så enkelt är det inte riktigt för vårat individfokusrade samhälle. Syns du inte finns du inte. Sticker du inte ut smälter du inte in. Då får du inte riktigt plats, om man drar det till sin spets.
'
Visst, om du trivs bäst i att se ut som döden så gör det! Vill du alltid ha rosa klänningar så ha det! Tycker du det är snyggast att vara Elin Klings kopia, var då det. Det jag menar är att om målet är att vara lika speciell som alla andra, så är det inte så speciellt. Istället borde vi väl kunna tycka att det är okej att klä sig som gemene man och ändå veta att man är unik. Det handlar inte om att vara Jante, det handlar inte om att vara dess motsats. Det handlar om att veta att man är unik av andra anledningar än att ta just den där tröjan som ingen annan har. När de kretsar kring att sticka ut, inte för att sticka ut, utan för att smälta in så borde konsten anses vara att smälta in för att sticka ut.
Only when we want is not a compromise
När jag behöver dig som mest, så är du sällan där. När jag bara vill vara utan dig och är så less på dig så det finns inte, då är du oftast där. När jag tänker att jag ska göra tid, bara för dig så kommer det oftast något emellan. När jag sen istället, mot mitt eget sunda förnuft, bestämt att jag klarar mig utan dig så ångrar jag mig bittert efteråt. Precis som när man lämnar paraplyet hemma och just av den anledning, och endast den, börjar det regna. Trots allt detta så kan bland det härligaste som finns vara när vi under några timmar eller mer, vilka känns som milleskunder, lyckas krocka och du ger mig precis vad jag behöver, precis just då.
'
Det är dessa stunder som gör att jag ändå måste tycka om dig. Trots att du tar tid. Antingen är det för lite av dig så inget klaffar på hela dagen, och allt tar tid. Eller så är du bara alldeles för mycket och då springar timmarna iväg och försvinner. Men utan dig kan jag inte leva, så krass är sanningen. Trots att du infinner dig i tid och otid och lyser med din frånvaror under densamma så är det jag som behöver dig. Precis som en svensk hollywoodfru behöver sin svengelska. Utan dig är jag inte komplett och det är i någon slags dysfunktionell symbios till kapplöpning som vi, eller i alla fall jag, försöker samexistera med dig.
'
Så därför ber jag dig att göra detsamma. Egentligen kan jag inte kräva något av dig efter som våran otajming alltsom oftast beror på mina val. Det är jag som lämnar paraplyet hemma. Men om du snälla kan tänka dig att krocka med mig lite oftare och i lite mer tid än otid. Vistas här i flera millisekunder och snälla, inte börja regna dom dagarna jag lämnar paraplyet så kommer jag att vara så tacksam. Kära sömn, om vi kan börja samexistera i en funktionell symbios så vore jag tackasam. Kära sömn, då vore jag så tacksam.
War of my life
39 cm och allt mellan 10 sekunder och 10 minuter.
Det är min skostorlek följt av enheten cm. Fråga mig inte varför, men så säger kedjebrevet att man ska skriva. Tiden är den det tar för mig att få mitt hår att se mer eller mindre anständigt ut en vardagsmorgon. Även den säger kedjebrevet att man ska skriva i sin logg på facebook. Så att alla ser men bara hälften förstår.
'
Det är för att stödja bröstcancermedvetenhet. Det står att inga män får veta. Som att det bara är kvinnor som förstår och får hedra de andra kvinnor som kämpar emot, kämpat emot eller förlorat kampen mot denna helvetiska sjukdom. Bara de människor försedda med ett par bröst får i internt, bröst emallan, hedra andra likasinnade. Lyckligtvis har inte någon i min närheten drabbats av denna fruktansvärda hemska sjukdom. Men tråkigt nog vet jag andra som har varit med om det. Det är andra som är med om det precis just nu. Och rätta mig om jag har fel. Men dessa kvinnor behöver allt stöd de någonsin kan få. Så jag hoppas tror och vill att alla människor i deras omgivning, försedda med bröst eller inte, är där stöttar och ökar medvetenheten. Om man är dotter eller son. Mamma eller pappa. Syster eller bror. Bröst eller inte. Öka medvetenheten är till för alla, och jag kan inte se varför detta skulle vara begränsat till endast hälften av oss och hur det skulle göras genom att förvirra killar.
Alla borde få ta del av att öka medvetenheten kring bröstcancer, och cancer i alla dess hemska förklädnader. Alla borde ha rätten att hedra och minnas, stötta och förstå. Visst, den ursprungliga tanken är fin. Men den kan göras finare. Den kan vara till för alla, få med alla och nå ut till alla. Man eller kvinna, med eller utan bröst, alla borde få delge sin fåfänghet i minuter och sin skostorlek följt av centimeter.
Do you ever get the feeling?
Till dig. Till alla som känner sig träffade, men speciellt till dig.
'
'
