Guden, gudarna, Universum, utomjordingar. Kalla det vad du vill, tro på vad du vill. Vissa påstår att skrifterna är heliga och att de visar den eviga sanningen. Andra menar att det är påhitt av psykotiska människor som levde för väldigt länge sen. Vi har turen att det är vår rättighet att tro på precis vad vi vill. Men jag tror det viktiga är att vi inte glömmer skyldigheten som följer. Skyldigheten att låta andra tro precis som dom vill, utan att definera deras tro.

Det är få saker som jag har så lite förståelse för som smörgåsbordskristna eller alkolförtärande buddhister. Min tanke är lite att köper du boken, måste du köpa allt som står i den. Men jag försöker släppa det, låta det vara och acceptera att jag aldrig riktigt kommer begripa. Detta är lättare sagt än gjort, jag lovar. Men det är värt ansträngningen. För olika trosuppfattningar kommer alltid att finnas, tack och lov. Möjligheten att diskutera dessa kommer även den alltid att finnas. Den möjligheten kommer att tas till vara på. Men för att diskussionen ska leda någonstans och ge något utbyte tror jag att vi måste sluta definiera vad andra tror, för sekunden vi gör det värderar vi varandras övertygelser. Övertygelser vi inte ens begriper och då leder diskussionen ingenstans.  Så länge vi inte använder tro som ursäkt för att skada varandra gäller det bara att acceptera varandra, och acceptera vår oförmåga att verkligen kunna sätta oss in i varandras uppfattningar. Definiera inte min tro, dess vara eller inte vara, så definerar jag inte din tro. Så skyddar vi varandras rättigheter i överrenskommelsen att vi aldrig riktig kommer förstå, men att vi alltid kommer visa förståelse.

Tankar och idéer som flyger omkring. Sådana har jag väldigt många av. Jag tar som vanligt på mig att tänka dom tankarna och komma med dom idéerna så andra snillen kan ägna sig åt viktigare tankar som vapenhandel, cancer och gigantiska vågor som bara luras.
'
Första tanken är hur det inte finns coolare människor än dom som just missat bussen. Jag själv är givetvis inräknad. Människor som lyckas med att gömma sin besvikelse bakom ett stenhårt pokerface ser fullständigt genomcoola ut. De bryr sig inte, eller ännu bättre; De bara skojade med alla, som inifrån bussen led med dom eller skrattade åt deras missöde. De fortsätter gå i rask takt som att de inte ens tänkte ta bussen, och allt med den mest självsäkra gång och de mest rödrosiga kinder man kan skåda. Hur coola som helst.
'
Andra tanken är hur svårt det kan vara att ha tålamodet att vänta på att en teknisk apparat som ska processera ett givet kommando. Trots att jag vet att det inte fungerar och att det dessutom med största sannolikhet bara gör saken värre så trycker jag upprepade gånger på samma knapp för påskynda händelseförloppet. Detta gäller reuturknappen, homeikonen, fjärrkontrollen och de flesta andra knappar. Jag deletar för många tecken, mobilen hänger sig och jag hamnar på kanal 55 istället för 5, gång, på gång, på gång. Men lär jag mig? Nej. Tar jag in och bearbetar informationen? Nope. Jag trycker in 55, igen.
'
Den tredje, och definitiv inte sista tanken, är tanken på tankarna. Varför tycker min hjärna, eller en undermedveten del av mig, eller vad det nu är, att dessa  saker är viktiga att tänka på? Det finns ju som sagt betydligt mycket viktigare saker att ägna sin tid åt. Viktigare tankar behöver tänkas och jag, jag fastnar på dessa. Men, men, nu tänker jag så här och mina hjärnceller ägnar sig åt minst sagt de mest onödiga sakerna. Men jag tar på mig det, så kan andra människors hjärnceller lösa världsgåtor. Generöst av mig.

En liten stad, i ett litet land i en jättestor värld. Det har varit och är mer än jag förmodligen ens förtjänar och kan be om, men det är inte tillräckligt. Vetskapen om att världen, den stora världen där ute har mer att erbjuda ger upphov till en ilanade längtan efter mer och ett växande tristessmonster som inte klarar av samma rutinmässiga handlingar dag in och dag ut. Det finns mer att se än jag någonsin har sett och det finns mer att upptäcka än jag någonsin vet. Monstret säger att det är dags nu. Nu ska det ses och upptäckas, hela världen ligger och bara väntar på att få sin stora gåta löst. Den vill bli tagen med storm, och förväntan på vad som ska hända härnäst är så brutalt gigantisk att en lätt ångest konstant kryper i blodet.

En lätt ångest som kommer strömma i ådrorna månader framöver, innan det är min tur att snubbla över grundläggande saker och begå naiva misstag. Tristessmonstret lever av ångesten och växer större och större likt en blodsugande parasit. Snart går det inte längre, snart blir det för mycket. Längtan efter mer kommer att bli för stor och jag bara måste se en annan stad, ett annat land en hel värld.