Kom sommarnätter
Långa dagar, längre kvällar, tidiga mornar och knappa nätter. Det är en del charmen med den svenska sommaren som sveper förbi alldels för fort. Den svenska sommaren som stannar alldels för kort, springer mot höstlöv innan majknopparna ens har hunnit blomma ut.
Trots att den känns så otroligt, nästan elakt kort så bjuder den på dom längsta dagarna någon kan föreställa sig. Eller ja, i alla fall någon som bor söder om den forna stormakten i Norden...vilket trots allt kan räknas som nästan alla. Den när man får vakna till fågelkvitter och en dag har börjat, för länge sen, den är härlig. Men ännu härligare är det att somna medan den nya dagan knackar på. Sånna oändliga dagar som löper i varandra kan bara den svenska sommaren erbjuda. Sånna ljusa nätter att man inte ville missa en sekund, kan bara svensk sommar erbjuda. Vad kan jag säga? Jag är en sucker för nätter, speciellt svenska sommar-sådana, som blir dagar det finns för få av. Men som samtdigt aldrig tycks riktigt sluta, utan bara övergå i nya soluppgångar och bli långa dagar, längre kvällar tidiga mornar, eviga svenska sommardygn, men knappa nätter. Charmigare får man leta efter.
Svart, vitt och inget där emellan
Svart eller vitt antingen eller, this or that. Tänk om inga gråzoner existerade. Tänk om det bara gick att säga rätt eller fel, och inte behöva balansera på ett tunt blyertsfärgat sträck där emellan. Givetvis kan jag förstå hur simpelheten i det hela skulle stjälpa sig själv och att systemet med en gång skulle upphöra existera i och med att det skulle vara svart och fel. Men tanken är ändå lockande...
Tänk att besluten om något var rätt eller fel inte skulle kunna värderas eller tolkas, tänk om det redan var förutbestämt. Tänk så många tår man inte skulle behöva vara rädd att kliva på och hur mycket mindre hänsyn som skulle behöva visas i och med att inga förklaringar skulle krävas. Allt skulle vara självförklarande och förstått sedan innan. Ja, jag ser absurtheten i det och det fina i att vi kan och måste måna om varandra. Men ibland, ibland måste ni hålla med om att man bara vill göra som man vill, och att andra ska ha full förståelse för det. Så att man inte behöver vara rädd för att ta ett snedsteg i gråzonens area. Det är en detet som ropar efter extrema poler och det är själviska tankar som gör att man vill kunna säga sannigen utan att oroa sig för blåtrampade tånaglar. Som tur är kväver verkligheten rösten och medkänslan finner sig i en vit lögn. Skönt är väl det, men tänk om, tänk om det var svart eller vitt, och inget där emellan.
Tänk att besluten om något var rätt eller fel inte skulle kunna värderas eller tolkas, tänk om det redan var förutbestämt. Tänk så många tår man inte skulle behöva vara rädd att kliva på och hur mycket mindre hänsyn som skulle behöva visas i och med att inga förklaringar skulle krävas. Allt skulle vara självförklarande och förstått sedan innan. Ja, jag ser absurtheten i det och det fina i att vi kan och måste måna om varandra. Men ibland, ibland måste ni hålla med om att man bara vill göra som man vill, och att andra ska ha full förståelse för det. Så att man inte behöver vara rädd för att ta ett snedsteg i gråzonens area. Det är en detet som ropar efter extrema poler och det är själviska tankar som gör att man vill kunna säga sannigen utan att oroa sig för blåtrampade tånaglar. Som tur är kväver verkligheten rösten och medkänslan finner sig i en vit lögn. Skönt är väl det, men tänk om, tänk om det var svart eller vitt, och inget där emellan.
