Den där när sanningen bestämmer sig för att kracha in i en. Rakt in, pang säger det och sen vill insikterna om vad framtiden faktiskt innebär inte sluta hagla. Som jag förbannat denna fysik B-kurs, gång på gång. Som jag velat personifiera matte E, enbart för att kunna strypa den helvetiska kursen. Otaliga gången har jag velat vomera över hela kemi B och spränga samtliga fördjupningsarbeten i luften, värre, större och högre än Hiroshima och Nagasaki tllsammans. Skolan kan i sina mörkaste stunder vara i-landets bästa version av pest och pina. Längtan efter att den ska ta slut, har genomsyrat varenda skoldag ända sen de första lektionerna i ettan gjorde det klart för mig, dessa tre skulle inte enbart bli en dans på rosor. Sen dess har siktet varit inställt på utspringet i vit klänningen med total lycka som fyller hela atmosfären och rusar genom kroppen.  

Men, det finns alltid ett men. Men vad jag har vetat om och förträngt, eller helt enkelt bara inte insett ordentligt är att det faktiskt, på riktigt, i och med den totala lyckan och vita mössan faktiskt tar slut. Alla de där små stunderna av lycka som genomträngt vardagens gråa tristessframkallande måndag-till-fredag når sin ände. Inget mer kaffedrickande i kaféet för att klara eftermiddagens lektioner. Inget mer kortspel med högst omdebatterade regler. Inga mer hur-konstig-kan-du-gå-egentligen-gångar i övergången. Inga fler avslutningar med, vad jag vill kalla, världens bästa klass. Det är på gränsen till sorgligt att det är slut. Hur stor förväntan och spänningen inför den riktiga världen än är går det inte att förneka. Helvete! vad jag kommer sakna skolan. Inte skolarbetet som sakta suger energi ur en, utan allt det och alla dom som ändå hållt kvar en gnista av ork. Alla aha-upplevelser i och med att naturens lagar faller på plats. Alla de stunder som faktsikt ändå är helt okej, om inte fantastiska, helvete vad jag kommer sakna dom. Men som med allt annat  är det bara vänta på att tre år av, trots allt intressant, oupphörligt lärande, (överlag) riktigt bra lärare och grymma vänner blir ännu bättre minnen. Minnen jag tackar för!

Tänk att prova jag vill, istället för jag måste. Tänk vad skönt att inte vilja istället för att inte hinna. Kan inte ens räkna hur många gånger jag hör "jag måste...sen ska jag...men jag hinner inte...för jag behöver...och då måste jag..."  Både från en skoltrött och provstressad version av mig själv och av andra människor jag omger mig med, i ett sinnes sinnes stressat samhälle med så många måsten att nästan inga vill får plats.
'
Att verkligeheten ser ut som den gör är något jag, och andra med mig, får finna oss i. Vi kan inte förändra realismen vi lever i en handvänding, hur gärna vi än vill. Med lite tid kan vi göra en hel del med våra liv, men i stundens nu finns det tyvärr inte särskilt mycket vi kan förändra, utom en sak. Inställningen. Vi kan alldels nu, alldels här precis exakt i och med detta ändra vår egen inställning till verkligheten vi lever i.
'
Vi kan välja att byta ut alla måsten mot jag vill. Jag måste inte plugga, inte alls, men jag vill. Plötsligt blev timmar i skolböckerna betydligt mer motiverade. Och alla dessa inställningar om att saker inte hinns med, det går också att ändra på, alldels nu, alldeles här. Vi kan bestämma att vi visst hinner, men vi vill inte. Jag hinner träna, men jag vill inte. Jag hinner ta en fika, men jag vill inte. Jag prioriterar, och jag väljer att göra vissa saker, och att inte göra andra. Och jag väljer min inställning till dom sakerna. Högst upp står inte jag måste, där står jag vill, allra mest. Längst ner står inte jag hinner inte, där står det jag vill, allra minst.
'
Då blir verkligheten bestånde av så många fler bra, härliga och motiverade stunder.  Allt det som vi faktiskt väljer att vi måste göra, borde vi vilja göra. Allt det som vi anser att vi inte hinner, det vill vi inte göra tillräckligt mycket. Och det är okej, speciellt med en inställning som gör det så okej inte hinna, så okej att inte vilja, och inte mer än riktigt att vilja.