Vi hör ihop. Inget kan ändra på det.

På obestämd tid kommer jag att känna omåttlig saknad. En såndär gnagande värk, som kanske inte får allt att brista, men som kräver konstant konsumering av paracetamolliknande preparat. Skön insikt. Härligt. Något att se fram emot. 
 
Självklart kommer jag att bedöva gnagande saknad med smärtstillande i form av egna, fantastiska, ostoppbara och oförglömliga äventyr. Men, vetskapen om att dom tre bästa vännerna befinner sig 15 939 kilometer bort, på ett ungefär, den är ju inte direkt lugnande. Det finns inget valium i att ha dom viktigaste längst bort. Kan redan nu stirra mig tom på  den gigantiska krater dom tre australienfarande tjejerna kommer lämna efter sig. Kul. Peppande. Nästan taggad.
 
 
 
 
Och ja, givetvis önskar jag dom mer än lycka än jag kan föreställa mig. Givetvis vill jag att dom ger Aussie vad det tål. Givetvis hoppas jag att dom får oförglömliga minnen att dela med sig av. Givetvis vill jag att det ska bli precis så bra som dom hoppas, och bättre ändå. Men det gör det inte roligare eller lättare att sakna några så omåttligt under så obestämt lång tid. 
 
Ta världen med storm nu. Så ses vi sen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0