Det är något särskilt med att resa. Något charmigt över det inte alltid så fullt bekväma, något mysigt över det förväntans fulla och något härligt med att bara hänga på. Har insett att det är en mindre svaghet jag har, att resa, bokstavligt talat. Eftersom jag oftast åker tåg för att ta mig mellan hem och hem så växer förkärleken för dessa sig allt större. Nödvändigtvis inte dom opålitliga tidtabellerna som medföljer, men det andra. Känslan av att just nu kan man inget annat göra än att sitta på tåget och fördriva tiden. Acceptansen över detta faktum finner jag inte det minsta tristessframkallande, utan snarare tvärtom. Vetskapen om att få göra ingenting viktigt utan ägna sig åt något med hög trivselfaktor är ju onekligen väldigt lockande. Längs jängsjärnvägsspåret finns det obegränsat med tillfälle att mysa med en film, lyssna på bra musik, sova en skvätt här, tjuvlyssna en skvätt där och äta choklad mest hela tiden. Det, det är helt galet bra bara. Tågets hastighet som gör att omgivningen utanför springer förbi isolerar en från omvärlden på ett alldels lagom vis. Tanken på att man ska någonstans som gör en glad, eller möta någon som gör en ännu gladare får den kollektiva stämningen bland resande i vagnen lite , och lite mer rofylld, lite mer förväntansfull, lite ljusare och lite bätre. En känsla som nästan lyser i skiftningar av charm, mys och härlighet. Tågresande alltså, charmigt. 

Jag gillar att veta saker. Jag gillar att få reda på hur det ligger till. Men jag vill inte veta allt. 

Jag spenderar mycket av min verklighet i de socialamediernas värld, helt frivilligt. Jag fullkomligt dyrkar twitter, hoppar trivsamt runt mellan oviktiga filmklipp på youtube, scrollar med nöje på facebook-väggen och uppdaterar instagram lite för ofta. Att träffa vänner, nästan-vänner och tydligen är vi vänner-vänner via dessa kanaler har jag inget emot, jag tycker det är fantastiskt. Och jag gillar att läsa om intressanta händelser och även totalt ointressanta saker som sker i mina vänners världar kan jag tugga i mig utan att göra minsta motstånd. Men, det finns ett men. Det finns vissa saker jag inte vill ta del av. Att bara eliminera människorna bakom dessa statusuppdateringar från min feed är inte riktigt möjligt då låt oss säga, som taget ut luften, endast 10 procent av deras inlägg faller under kategorin. "Nej tack, jag ville inte veta det där..." Det vore mer smärtfritt och enklare om statusuppdateringar som dessa bara slutade författas. Så, vad är det som inte riktigt går hem från någon annans cyberverklighet till min egen?

 

Dålig dag? Fine dela med dig. Bra dag? Kör hårt, låt hela världen veta. God lunch? Finner du det viktigt så visst. Vad dina barn gör för konstigt och vackert, hur glömsk du är, vad din hund leker med och hur mysigt du har det med dina bästa. Uppdatera, bara uppdatera. Men snälla, låt bli att dela dom äckliga åkommor som yttrar sig på grund ut av en helvetisk bakterie som inte verkar ge med sig denna vecka heller...nej tack. Exakt hur hårt du tränade idag ger mitt samvete ungefär lika stor boost som uppdateringen gör dig till en bättre människa. Låt bli. Men framför allt. Jag kan så leva utan den offentliga räkningen över ditt och din partners förhållande. Visst, dom stora grejerna, något år, en förlovningen eller bröllopsdag. Men tre månader och nio dagar? Verkligen? Så, med en viss reservation för tillägg så gillar jag att få läsa om vänners, vänners vänner, nästan-vänners och andras liv. Jag gillar att få reda på hur det ligger till. Allt utom det.

Det dåliga samvetets kamp mot den mentala stoppklossen. Stoppklossen levar av viljan att bara stanna kvar i den stora mysiga sängen bland ett hav av kuddar och en bekymersfri uppkopplad tillvaro. Stoppklossen i huvudet försöker ständigt övertala mitt resterande väsen om att varken städning, matlagning eller promenadgående är nödvändigt att ta sig för en dag som idag...det kan till och med vara rent ut av skadligt att lämna denna vågräta positionen. Den växer sig starkare och större ju längre tiden går utan att något som helst produktivt genomförs. Därtill blir stoppklossen lättare att ty sig till en dag som idag när hemlängtan gör sig påmind och motivationen flyr. Jag känner mig extra lättövertalad och böjer mig enkelt som ett strå i vinden för egentligen totalt bottenlösa och knappt existerande argument om att stanna under täcket... Det enda som hindrar mig från att lyda stoppklossen som en lite hundvalp är det gnagande dåliga samvetet som surrar långt bak i huvudet. Det dåliga samvetet som om än litet är otroligt påtagligt och likt stoppklossen växer i takt med att tid passerar och inget av allt som borde göras blir gjort. Det dåliga samvetet reser sig upproriskt mot stoppklossen och tvingar upp till dragkamp. Samvetet som ekar att det kommer kännas bra sedan, mot stoppklossen som ropar att det känns underbart just nu. Jag ställer mig helt och hållet utanför denna mentala kamp, tar ett steg tillbaka och låter de två motpolerna reda ut röran på egen hand Om några timmar kommer det ändå finnas en vinnare, och andrplatstagaren blir förvisad till morgondagen. Sådan är dagens mentala fight.

Jag kommer inte ur den fast jag tänker att nästa ska vara annorlunda, och bättre. Den ska vara längre och inte så intensiv att jag lever ur varenda gnista den har, men ändå så finner jag mig själv handlöst fallande. Fallande för den där nya, fantastiska låten. När jag finner en ny juvel i havet av musik så lyssnar jag på den så mycket och så engagerat att jag förr eller senare tröttnar på den. Till en början verkar det omöjligt att någonsin känna minsta uns av avsky inför detta geniala stycke som genom sina melodier och textrader sätter fingret på en känsla eller situation. Ett sorts rus för varje del som som passar in i mig och jag kan inte låta bli. Jag måste bara höra den om och om igen...och om och om igen, enda till det går så långt att magin i även detta stycke är försvunnen och det där underbara sipprat ut ur varenda ton. Det är hemskt och så lätt att åtgärda men jag kan för min värld inte förmå mig att avstå från att höra den spelas ytterligare en gång. Jag. Måste. Ha. Den. Igen. Sen vill jag inte ha den alls. Sen är den passé och förbi trots att det är precis samma låt som den var första gången jag hörde den och blev förälskad. För det mesta läker tiden alla sår och är sången tillräckligt bra och träffande så brukar vi hitta tillbaka till varandra, men det kan ta ett bra tag och jag kan ändå inte låta bli att förbanna mig själv varje gång och trycker på play trots vetskapen om att det är en dödsdömd relation. Det är för bra för att jag ska mostå frestelsen att hålla mig undan. Det är för bra helt enkelt, det är för hopplöst. Det är destruktivt och jag kan inte göra något åt det. Jag måste ha mer, jag måste trycka på repeat

Att hela tiden oroa sig för vad som kommer hända, tänka ut inte bara plan A, utan även B, C, D och resten av alfabetet måste vara bland det mest stressframkallande som finns. För att inte tala om all energi det krävs att komma på samtliga möjliga och omöjliga utfall för varendaste situation och därefter förbereda sig för dessa. Jobbigt. Men inte alls ha någon koll och aldrig ha en aning om vad nästa steg kan tänkas vara, eller tänkas kräva, nödväntigtvis inte extremt mycket bättre det heller. Att hela tiden hamna i sämsta möjliga situtaion och ständigt råka ut för den ena tråkigheten efter den andra. Jobbigt. 

 

Det handlar alltså om att förbereda sig för det mesta, så man slipper stå där utan att veta varken upp eller ner, in eller ut. Att ha koll från början så man slipper skjuta sig själv i den ena foten, för att sedan trampa i klaveret med den andra. Men när man väl står där och inte kommer någonstans, när allt redan är upp och ner. Då är det bra att inte gripas av panik och sjunka ännu längre ner. Då är det bra att skaka lite på axlarna och inse att det löser sig alltid, räddning är förmodligen påväg. Då är det bara kvoten mellan dessa två man ska försöka finna, den exakta blandningen av två totalt motsatta tänk. Den kan man grubbla över ett bra tag...eller så kan man bara hoppas på att den löser sig även den...