Du har varit underbar. Du har varit ny, stor, spännande, härlig, läskig och mer därtill. Men jag måste gå nu, med ett löfte om att en del blir alltid kvar. Du har varit mycket bättre än jag förväntat mig och jag är för alltid tacksam att jag lärde känna dig. Det var inte det lättaste jag gjort, men förmodligen det viktigaste. Du har bjudit på vilsna cykelturer och helvetiska uppförsbackar. Så väl bokstavliga som bildliga. Men jag bara tackar. Du har introducerat ett nytt mått av saknad och ytterligare ett av lycka. Så fantastiskt att få prova sina vingar och landa mitt i din famn. Vi ses igen, det lovar jag. När jag har träffat andra städer, andra platser gått vilse bland andra hus och kommunicerat på andra språk utan att hitta fram. När jag har dansat på andra dansgolv och gått hem i andra gryningar, då kommer jag tillbaka en vacker dag. För det finns inget som en första kärlek och du var min. Tack för mig, Oslo. Du varit Underbar men jag måste gå nu. Tack, Oslo.

Någonstans i Norge. I något rum, någontans på andra våningen, på något hotell i någon liten stad, där ligger jag nu. I en säng med vita frasiga hotelllakan och någon meter bort ligger min vän. Även hon doftar av schampo som för någon timme sedan fick till uppgift att tvätta bort resterna av kloret sedan poolbadandet. Hon har redan somnat och jag borde gör detsamma. Men jag vill inte blunda och missa det mysiga i varenda sekund. Det mysiga med att vara på resande fot, det mysiga med att dela rum med en vän som nyss fick mig att skratta högt men nu stillar mig med med djupa andetag. Det mysiga med en säng mjukare än bomull.  Det är tyst, i denna lilla stad låter det inte mycket om nätterna. I denna lilla stad är det tyst om natten, det är mysigt. Men mysigast av allt är skenet från skärmen, och ljudet av smattarande tangenter. Sken och smatter  som bekräftar att jag är vaken och Nikoline sover, att jag är vaken och resten av staden sover. Jag kan inte hjälpa det, men den tanken är en av dom mysigaste jag stött på, någonstans i Norge.