Ungefär ganska exakt precis så har det varit för mig att växa upp i en ideell föreing, då menar jag växa upp i. Stallet, min ridklubb var mitt andra hem från lågstadiet till jag gick ut gymnasiet. I vissa perioder mer, andra mindre men hela tiden precis så välkomnade som jag behövde. Alltid. Att komma till stallet och föreingen gav alltid extra energi, även om det var sjunde dagen i rad den veckan så var det lika roligt. Så, tack för det. Men även tack för dom stunder som inte var riktigt så självklart roliga. Stunder som just då verkade vara världens största motgång. Både på och av hästryggen, som lärde mig massor. Klumpen i magen inför första galoppen och känslan av att vara oövervinnerlig efteråt, den känslan som återkom varje gång man klarade något nytt. Både på- och av hästryggen. Första sköthästen som åkte iväg och lämnade en i tårar som aldrig ville ta slut. Hästtjejer om fattade just det och tröstade. Platsen med hästar som tvingade en att inte vara någon annanstans än alldels där. Den är jag så tacksam att fått varit en del av. Där var man tvungen att stanna upp och andas mitt i all skolstress och ett tonårsliv som ibland blev lite för mycket utan någon som helst anledning. Människorna som alltid möter en med ett léende. Jag växte upp i en förening där vi alltid skulle säga "Hej!" till varandra. Tack för det. Alla större hättjejer som var grymma förebilder och alla barn som bjudit på otaliga skratt och lekar. Som det ideella har lärt mig. Både vikten av att ta hand om varandra, lyssna och umgås på lika villkor oavsett varifrån vi kommer och vikten av att ha en åsikt, yttra den och kunna yttra den. Tack, för att jag fått vara med i en föreing där mina och mina vänners åsikter alltid har lyssnats på, oavsett om vi var barn eller vuxna. Jag har gett, massor av min tid, mycket av min energi och en hel del av min kunskap. I alla fall dem bitar jag kunnat bidra med. Och det har varit så värt. För jag har fått dubbelt upp och mer än det tillbaka. Förhållandet mellan dessa två, att ge och att få tycks alltid vara sådant att man får mer än man ger. Varför? För att det är så många andra eldsjälar som ger. Som hjälper till och vill dra lasset åt precis samma håll som du. Ideellt var nog bland det viktigaste och bästa jag varit med om och varit en del av. Ideellt alltstå. Grymt.

Kan man lätt tro vid första anblicken och det är till viss del helt sant. På norska låter allt lite roligare, lite lättare och lite bättre. I Sverige går det en person per två sittplatser på bussen, onödigt prat undviks och undanbedes.

Men efter att ha spendera väldigt mycket tid i det ena landet och tillräckligt i det andra för att göra en rättvis och omedvetet partisk jämföresle dem två syskonen emellan så känns det som att en sådan är på sin plats. Först och främst så är Norge inte riktigt så kul som dess invånare låter. Nivån av arrogans och negativitet är snäppet högre än man kan tro. Därtill är vi svenskar inte mer ensliga än att vi kan erbjuda ett trevligare möte och bättre service än våra grannar. Rivaliteten mellan dessa två länder gör sig konstant påmind. Normän skrattar åt svenskar för att vi är svenskar och vi gör detsamma, för att dom är norrmänn. Fullständigt berättigat åt bägge håll. Hur som helst så har mitt liv i respektiva land sina för- och nackdelar, och vad är bättre än en lista för att påvisa dessa!

 

I Sverige vaknar man till ljudet av hundtassar, det är mysigt. I Norge vaknar man till ljudet av borrmaskin. Mindre mysigt. Svenska mynt är så mycket lättare att urskilja från varandra, norska har å andra sidan 20-mynt i sin repertoar, vilket är mycket behändligare än sveriges sedel-variant. Hos mina föräldrar finns det diskmaskin och familj, därtill även världens bästa släkt. Får väl erkänna att detta är lite orättvist att ta med i jämförelsen så få ger Norge extrapoäng för jobb och rumskompisar. Fantastiska rumskompisar. Här så är dessutom kylskåpskollen väldigt bra, tillskillnad från hemma. Dock är det kylskåpet hemma konstant fullt, vilket jag älskar. I Sverige finns det fler cykelbanor men Norge svarar med riktigt bra lokaltrafik och dem lite färre cykelbanorna är redigt plogade och sopade. Stort minus går dessvärre till landet med obefintlig kundservice. Norsk kundserivce kan kallas antiservice efter mina erfarenheter och galet vad jag saknar lite svenska leenden och vänliga frågor från affärsbiträden. Så med detta sagt kan jag inte utnämna det ena landet sämre eller bättre än det andra. Vi får helt enkelt lära av varandra. Med lite mer partiskt perspektiv kan jag däremot tillägga att Norge har en del att lära av Sverige. Men det skulle jag ju aldrig vara dum nog att säga...