Ibland handlar det inte om att man inte har något val. Ibland handlar det om att man har alldeles för många val. Man får lov att göra precis vad man vill, man har väldigt få skyldigheter och förpliktelser, många dörrar står på glänt och det är bara hoppa rakt ut i världen. 

Ungefär då börjar hjärnan gå på övervarv, nästan så att  man kan se hur den den kokar och en röd saftblandare börjar larma om total överansträngning. Då fastnar man, när man kan ta alla steg framåg så tar man inte ett enda. Varför friheten paralyserar är svårt att avgöra, och förmodligen mest en blandning av oroväckande jobbiga anledningar. Det anledningarna allt som oftast tycks ha gemensamt är dock rädsla. Rädslan för att välja fel, rädslan att inte hinna med allt, rädslan att gräset är som grönast just här. Rädslan att inte våga. En hel massa rädslor alltså. På pränt görs det tydligt uppenbart exakt hur onödigt det är med dessa rädslor, det är näst intill obefintligt nödvändigt med dessa rädslor. Dom är inte rädslor som får en att springa åt rätt håll i livet, dom skrämmer en för helt fel saker och bör omgående slopas. För ska vi vara ärliga så kan det knappast räknas som självbevarelsedrift att inte vilja leva livet. 

 

Så, med den insikten så är det bara sluta vara så jävla rädd, om man nu är det. Första steget är taget mot ett tillfrisknande. Om man bara är paralyserad av all inspiration, nu på grund ut av att den är för tung att kunna bära så är det dags för nästa steg. Att välja sin ispiration och lätta. Dom ord, människor och platser som träffar en rakt i solar plexus, dom ska man välja och sedan jobba därifrån. Om du inte får det du vill ha just nu. Så ändra något. Om du inte är nöjd, se till att bli det. Och under tiden håll så hårt du bara kan i det och dom som gör dig lycklig. Ibland känns livet oändligt, ibland känns det så hissnade kort. Men oavsett vilket så har man bara en chans att göra det bra, så det är lika bra att börja på en gång. 

 

 

 

 

 

 

 

 

No I just wanna...

 

 

Vacker.

 

 

Jag trodde jag var tydlig på den punkten. Gå, och kom aldrig mer tillbaka. Sist vi sågs var det ganska uppenbart att detta förhållande inte var något jag ville vara en del av. Jag ville aldrig mer kännas vid dig igen. Ungefär så vidrig finner jag dig. Tanken på dig existens får trycket över bröstet att växa, knuten i magen blir större samtidigt som den vänder ut och in på allt och andningen börjar allt mer likna hyperventilerande. För att inte tala om när jag faktiskt tvingas att helt mot min vilja träffa på dig. När du kommer så nära att jag inte får plats, hur du bara äter upp allt utymme tränger dig på som en oinbjuden, oönskad gäst. Då avskyr jag dig som mest, när du tar dig ut ur dina vrår och når mig. Om jag kunde hata, så skulle jag hata dig då. Beslutsångest, jag vill inte ha något med dig att göra.

 

Jag kan hantera val, jag kan ta till mig valmöjligheter. Jag kan välja och jag kan fatta beslut. Jag kan handskas med vanliga, ordinära alternativ utan några som helst svårigheter. Men fan ta dig beslutsångest, dig kan jag inte hantera. Kanske är det mina egna tillkortakommanden som gör att jag hyser ett sådant oerhört vedervilja mot dig. Kanske är det brister hos mig själv som gör att jag inte klarar av din existens. Men det betyder inte att jag accepterar dig bättre, eller tycker om dig mer. Val kan jag göra, men ångest kan jag inte med. Så; Vad. Ska. Jag. Göra. Nu. Fan ta dig beslutsångest, jag trodde jag var tydlig sist du var här. Jag kommunicerade efter bästa förmåga med ditt abstrakta väsen. Gå, och kom aldrig mer tillbaka. Om jag kunde hata, skulle jag hata dig.