Hej, Främling. Tack, Främling. Förlåt, Främling. Tänka sig att våra vägar skulle korsas här, Främling. Vi som inte ens känner varandra. Vi som inte ens kände till varandras existens innan vi krockade vid mejerprodukterna. Vi som bara ska försöka få ihop vår vardag på varsitt håll, tänk att vi skulle få ta del av varandras också. Vi har utan att bett om det, utan att ansträngt oss för det eller så mycket som ägnat en tanke åt det ändå fått våra ärenden och rutiners banor att att överlappa varandras. Ingen av oss ser sådär överdrivet lycklig ut över att stå här och tränga in våra cyklar i det redan överfulla cykelstället. Vi har egentligen inte tid med att vänta på att den röda gubben ska skifta färg medan sekunder tickar förbi alldels för snabbt. Men nu står vi här samtidigt och låter våra blickar växla mellan klockan på armen och gubben som vägrar ge sin välsignelse att låta vår dag fortgå.

 

Eftersom att ingen av oss sprudlar av glädje medan vi försöker får ihop bitarna vi våra parallellt lagda livspussel så tänker jag ta mitt absoluta ansvar för att att göra ditt pussel, kanske inte lättare men i alla fall härligare att lägga. Jag tänker försöka le om våra trötta blickar möts, jag tänker tacka och be om ursäkt när situationen påkallar det. Jag tänker hjälpa dig att plocka upp något du tappat, springa efter dig med något du glömt och låta bli att trängas med dig om jag har tid att vänta. Jag tänker att vår vardag blir en lite härligare plats att samexistera på om vi inte motarbetar varandra, utan försöker underlätta i den mån vi kan med de få verktyg vi har. Det krävs inte mycket av oss för att vi ska göra livet lite härligare för varandra, eller hur, främling?

Jag trodde inte det gick att känna såhär. Jag blev tagen med storm. Det virvlade runt mig och sög tag i mitt hjärta. Utan att fråga om lov, utan att varna men med så stor beslutsamhet att jag inte ens fick chansen att säga emot. Ska jag vara ärlig så skulle jag inte ha ändrat något av det, inte för en sekund, även om jag hade kunnat. Jag älskade det och föll lika handlöst som tveklöst. Jag hann knappt dra efter andan innan jag var fast, frivilligt fångad av historian bakom, av framtiden som erbjöds, av pulsen som slog i den mest behagliga av rytmer. Jag visste inte att en plats kunde få en att känna såhär. Som ett lugn och en sprudlande lycka på en och samma gång.

 

Det var grusplanen utanför de gamla byggnaderna, utsmyckad med blommor och levande vatten som tog första greppet om mitt hjärta. Sedan var jag som ett domino i dess ägo. Jag föll gång på gång, för stora saker, för små saker, för konstiga saker för självklara saker. Jag föll för gamla små hus, för mindre gator. Jag föll för kullersten och jag föll för evenmang som tycktes avlösa varandra på samma vis som veckodagarna gör. Jag föll för det bredaste spektrat av dialekter jag någonsin stött på. Jag föll för de öppna armar som välkomnade utan att ifrågasätta. Jag föll för den bottenlösa, aldrig sinande källan av charm. 

Lund, du har en del av mitt hjärta. Snälla ta hand om det. 

Sömnlösheten kan jag leva med. Jag kan stå ut med den. Den kan få finnas där och vara en del av vardagen trots att den förgiftar rutiner. Sömnlösheten är en dans på de rödaste av rosor om den ses på i ljuset av sin onda tvilling, den ofrivilliga vakenheten. Vakenhet som kryper under skinnet likt oinbjuden, ovälkommen ohyra i en husvägg. Att inte få en blund trots att varenda del av kroppen skriker efter just det är utan att överdriva avskyvärt. De negativa konsekvenser som sömnlösheten generar går att stå ut med, i förhållande till hur vedervärdig den ofrivillga vakenheten kan kännas när nätterna är som längst. Att vara trött när man ska vara pigg, att koncentrationen blir lidande för att inte kalla den obefintligt är möjligt att ta sig igenom. Att närminnet blir allt utom tillförlitligt samtidigt som den allmänna orken sipprar ur en som vatten från en läckande kran, det går att leva med. 

 

Det är att ligga och stirra i taket som är det värsta. Det är att vara klarvaken när man känner sig utmattad som är ohanterbart. När hjärnan går lös helt utan ens tillåtelse och tvingar en ur drömmarnas fristad och in i en fullständigt förvriden limbo till verklighet.  En vaken mardrömsvärld som endast kan upplevas när ögonlocken längtar efter att få slutas, kroppen är stilla och trött samtidigt som huvudet plockar fram varenda tanke som någonsin existerat och lyser på denna med den starkaste av lampor mitt i nattens bedövande mörkrer. Den ofrivilliga vakenheten är det absolut värsta med att finna sig sömnlös liggandes, i taket stirrandes.