Den där när man råkar vara sig själv med människor som ännu inte har greppat riktigt exakt hur ens hjärna fungerar. Den är ju aldrig särskilt härlig. Märkväl att jag tar avstånd från de flesta inte fullt så briljanta saker min hjärna får för sig. Dem sakerna får den stå för helt själv. Till exempel tror hjärnan att alla människor runt omkring, likt jag själv talar flytande ironi. I själva verket talar normala människor inget annat än torrt kallprat när de som bäst  håller på att lära känna nya personer. De har ställt in sig på att ha trevligt, hålla med och inte sticka ut. Så där står man och har sagt något oerhört fyndigt, varenda skrattcell i en hoppar och klappar av lycka. Samtidigt möts  man av tomma blickar tillhörande människor som under loppet av en nanosekund försöker avgöra om man verkligen menade det där man sa, om en person verkligen kan vara så korkad. De tomma blickarna tynar snart bort mot tillgjorda och nästan medlidande leenden. Sedan bryts tystnaden av någon som försöker förklara hur det egentligen ligger och att man måste ha missförstått. Har man tur tyglar hjärnan sig själv och försöker inte förklara skämtet. För det enda som kan göra saken värre är att försöka prata sig hur situtionen och förklara att man bara skojade. Att man bara var ironisk. Det är näst intill möjligt att göra detta utan att idiotförklara omgivningen och skapa ännu sämre stämningen. En klok person har sagt "Om du trampat i klaveret, stå still." Så där står man. Alldeles still, omgiven av tomma, intet förstående blickar och förbannar sig egen hjärnas fyndighet.

 

Normalt sett kan man kanske tycka att det är bra att vara sig själv, att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker. Men är man i en helt ny stad och ens vänner går att räkna på en hand är det kanske inte läge för hjärnan att skrämma bort nya personer, innan man ens hunnit förklara att man inte är så dum som man verkar. Bara nästan. 

Då var det dags att göra det igen. Ta ett steg ut för stupet, falla fritt och be till gudarna att vingarna bär eller att livet fångar en i ett hav av stöddämpande kuddar. Eller så kan man bara blunda och förbereda sig på plattfall. Oavsett vilket så är det dags igen.

Ny stad, nya männsikor, nya vägar och nya hemligheter. Det kan vara bland det närmaste skräckblandadförtjusning det går att komma. Lyckligtvis kan jag än så länge säga att Lund har bjudit på mer förtjusning än skräck. Trots väder gråare än grått och konstant motvind så har staden ändå lyckats charma mig. Något är det med gator av kullersten och gamla byggnader blandade med storstadsförhoppningar och studenters uteliv. Till och med den chockartade rivstarten som plugget bjöd på var inte fullt så hemsk som jag hade föreställt mig. Det i kombination med att jag inte gått vilse en enda gång får mig att dra en lättnadens suck. 

 

Men charmigast av allt, utan tvekan, är männskorna. Det går inte att räkna på fingrarna hur många trevliga och hjälpsamma människor jag fått träffa på denna korta tid. Exakt hur välkommen får en människa känna sig? Tydligen extremt. Detta gäller såväl kursare, som andra naturvetare som de fantastiska brudarna jag bor med. Även om de två brudarna som jag fått äran att dela vardag kanske inte alltid är de mest charmanta av flickor som världen sett, med morgonfrisyrer, tandkrämsdregel och blodsockerfall så har de lyckats få mig på fall.

 

Hur det blir sen, om det faktiskt kan gå uppåt härifrån återstår att se. Det kan hända att den charmiga starten har fått mig att våga öppna ögonen och kanske inte förbereda mig på plattfall. Om vingarna bär är däremot en helt annan sak.