Med några meter kvar till boxen bestämmer sig det vrålhungriga stoet för att det inte går fort nog. Hon tar den sista biten i galopp och med enbart en tiondel av hennes vikt att sätta emot är jag chanslös. Hon sliter sig, jag trycks emot väggen, det smäller till i nästa sekund är det över. Allt gick bra, hon står nu i sin box och njuter av fodret. Det tar ytterligare ett par sekunder och jag hör mig själv tänka "Det var mitt fel."Jag måste ha missat något. Inte läst av hennes signaler helt. Inte varit tillräcklig uppmärksam. Borde ha legat steget före. Just då var jag övertygad om att det bara fanns en individ att skylla och hon var inte fyrbent. 

 

 

Tio år senare står jag med ett påklistrat leende och försöker övertyga både mig själv och kunderna om att detta kommer lösa sig, vi fixar något som fungerar för alla. Vänder ut och in på mig själv och ibland också mina stackars arbetskamrater för att laga det som någon annan ställt till med. Det ingår i min uppgift att lösa sådana här situationer. Att be om ursäkt, rätta till och kompensera. Så jag gör det, jag tar på mig allt. Inte bara inför kunderna utan inför mig själv också. Jag känner mig otillräcklig för att jag inte kan trolla med knäna och går hem den dagen med en sorts inre övertygelse om att det det var mitt fel. 

 

Förmodligen har den alltid funnits där, förmågan att räcka upp handen och ta på mig skulden som om det vore rätt svar. Säker är jag i alla fall på att jag tillsammans med andra fantastiska stalltjejer fullständigt omedvetet skapade en miljö där vi lät denna inte alltid så fördelaktiga egenskap gro. Missförstå mig rätt, jag är evigt tacksam för de erfarenheter och lärdomar mitt hästintresse har fört med sig. Och om man gör fel, om man klantar till det så ska man stå för det. Det är givet. Men ibland gör man precis som man ska och det blir ändå inte rätt. Man gör så gott man kan och det går ändå fel. För att man inte ska utveckla en osund vana ta på sig ansvaret för sådant man inte kan påverka är detta ett ypperligt tillfälle att säga till sig själv och andra att man gjorde nog, man får vara stolt trots ett till synes undermåligt resultat. Man får säga att det var inte mitt fel.