Ikväll var jag tvungen att påminna mig själv igen. Påminna mig om att kolla upp från skolböcker som nu och då ersätts av tristessaktikgt slödurfande, ta ett djupt andetag och reflektera lite. Bromsa upp en förvirrad hjärna som bara ångar på och ena dagen förbrilt försöker få ihop middag och nukleofila substitutionsreaktion för att nästa dag undra exakt hur grå en vardag egentligen kan vara och längta efter värme och äventyr. Mitt i vardagen, oavsett om den är för mycket eller för lite så behöver man pausa och se sig omkring. Se att egentligen är tillvaron inte i närheten av så hemsk som en blytung ryggsäck och en gällt skrikande väckarklocka kan få den att verka. Jag behöver påminna mig själv om att jag har turen att få göra detta, stressa, tråka, plugga och allt annat måndag-till-fredag erjbuder i närvaron av två guldkorn till rumskamrater.

 

När man är som tröttast på molmassor hit och orbitaler dit så kan man räkna med att det finns någon där som har tid att pausa, prata och allt som oftast dela en konstigt tanke När man yrvaken kliver upp efter att ha snoozat en gång för mycket säger någon god morgon och när man kommer hem från plugget så sitter någon vid köksbordet och undrar hur dagen har varit. Mitt i allt det rutinmässiga behöver jag påminna mig själv om jag har det rätt bra ändå. Att vardagen ändå är rätt så guldkantad på 53 kvadrat, mitt i Lund, med två ganska konstiga och väldigt knasiga men så  härliga vänner till rumskamrater.