Tänk att prova jag vill, istället för jag måste. Tänk vad skönt att inte vilja istället för att inte hinna. Kan inte ens räkna hur många gånger jag hör "jag måste...sen ska jag...men jag hinner inte...för jag behöver...och då måste jag..." Både från en skoltrött och provstressad version av mig själv och av andra människor jag omger mig med, i ett sinnes sinnes stressat samhälle med så många måsten att nästan inga vill får plats. ' Att verkligeheten ser ut som den gör är något jag, och andra med mig, får finna oss i. Vi kan inte förändra realismen vi lever i en handvänding, hur gärna vi än vill. Med lite tid kan vi göra en hel del med våra liv, men i stundens nu finns det tyvärr inte särskilt mycket vi kan förändra, utom en sak. Inställningen. Vi kan alldels nu, alldels här precis exakt i och med detta ändra vår egen inställning till verkligheten vi lever i. ' Vi kan välja att byta ut alla måsten mot jag vill. Jag måste inte plugga, inte alls, men jag vill. Plötsligt blev timmar i skolböckerna betydligt mer motiverade. Och alla dessa inställningar om att saker inte hinns med, det går också att ändra på, alldels nu, alldeles här. Vi kan bestämma att vi visst hinner, men vi vill inte. Jag hinner träna, men jag vill inte. Jag hinner ta en fika, men jag vill inte. Jag prioriterar, och jag väljer att göra vissa saker, och att inte göra andra. Och jag väljer min inställning till dom sakerna. Högst upp står inte jag måste, där står jag vill, allra mest. Längst ner står inte jag hinner inte, där står det jag vill, allra minst. ' Då blir verkligheten bestånde av så många fler bra, härliga och motiverade stunder. Allt det som vi faktiskt väljer att vi måste göra, borde vi vilja göra. Allt det som vi anser att vi inte hinner, det vill vi inte göra tillräckligt mycket. Och det är okej, speciellt med en inställning som gör det så okej inte hinna, så okej att inte vilja, och inte mer än riktigt att vilja.
Belief is a beautiful armor But makes the heaviest sword
Guden, gudarna, Universum, utomjordingar. Kalla det vad du vill, tro på vad du vill. Vissa påstår att skrifterna är heliga och att de visar den eviga sanningen. Andra menar att det är påhitt av psykotiska människor som levde för väldigt länge sen. Vi har turen att det är vår rättighet att tro på precis vad vi vill. Men jag tror det viktiga är att vi inte glömmer skyldigheten som följer. Skyldigheten att låta andra tro precis som dom vill, utan att definera deras tro.
Det är få saker som jag har så lite förståelse för som smörgåsbordskristna eller alkolförtärande buddhister. Min tanke är lite att köper du boken, måste du köpa allt som står i den. Men jag försöker släppa det, låta det vara och acceptera att jag aldrig riktigt kommer begripa. Detta är lättare sagt än gjort, jag lovar. Men det är värt ansträngningen. För olika trosuppfattningar kommer alltid att finnas, tack och lov. Möjligheten att diskutera dessa kommer även den alltid att finnas. Den möjligheten kommer att tas till vara på. Men för att diskussionen ska leda någonstans och ge något utbyte tror jag att vi måste sluta definiera vad andra tror, för sekunden vi gör det värderar vi varandras övertygelser. Övertygelser vi inte ens begriper och då leder diskussionen ingenstans. Så länge vi inte använder tro som ursäkt för att skada varandra gäller det bara att acceptera varandra, och acceptera vår oförmåga att verkligen kunna sätta oss in i varandras uppfattningar. Definiera inte min tro, dess vara eller inte vara, så definerar jag inte din tro. Så skyddar vi varandras rättigheter i överrenskommelsen att vi aldrig riktig kommer förstå, men att vi alltid kommer visa förståelse.
Tankar och idéer som flyger omkring. Sådana har jag väldigt många av. Jag tar som vanligt på mig att tänka dom tankarna och komma med dom idéerna så andra snillen kan ägna sig åt viktigare tankar som vapenhandel, cancer och gigantiska vågor som bara luras. ' Första tanken är hur det inte finns coolare människor än dom som just missat bussen. Jag själv är givetvis inräknad. Människor som lyckas med att gömma sin besvikelse bakom ett stenhårt pokerface ser fullständigt genomcoola ut. De bryr sig inte, eller ännu bättre; De bara skojade med alla, som inifrån bussen led med dom eller skrattade åt deras missöde. De fortsätter gå i rask takt som att de inte ens tänkte ta bussen, och allt med den mest självsäkra gång och de mest rödrosiga kinder man kan skåda. Hur coola som helst. ' Andra tanken är hur svårt det kan vara att ha tålamodet att vänta på att en teknisk apparat som ska processera ett givet kommando. Trots att jag vet att det inte fungerar och att det dessutom med största sannolikhet bara gör saken värre så trycker jag upprepade gånger på samma knapp för påskynda händelseförloppet. Detta gäller reuturknappen, homeikonen, fjärrkontrollen och de flesta andra knappar. Jag deletar för många tecken, mobilen hänger sig och jag hamnar på kanal 55 istället för 5, gång, på gång, på gång. Men lär jag mig? Nej. Tar jag in och bearbetar informationen? Nope. Jag trycker in 55, igen. ' Den tredje, och definitiv inte sista tanken, är tanken på tankarna. Varför tycker min hjärna, eller en undermedveten del av mig, eller vad det nu är, att dessa saker är viktiga att tänka på? Det finns ju som sagt betydligt mycket viktigare saker att ägna sin tid åt. Viktigare tankar behöver tänkas och jag, jag fastnar på dessa. Men, men, nu tänker jag så här och mina hjärnceller ägnar sig åt minst sagt de mest onödiga sakerna. Men jag tar på mig det, så kan andra människors hjärnceller lösa världsgåtor. Generöst av mig.
En liten stad, i ett litet land i en jättestor värld. Det har varit och är mer än jag förmodligen ens förtjänar och kan be om, men det är inte tillräckligt. Vetskapen om att världen, den stora världen där ute har mer att erbjuda ger upphov till en ilanade längtan efter mer och ett växande tristessmonster som inte klarar av samma rutinmässiga handlingar dag in och dag ut. Det finns mer att se än jag någonsin har sett och det finns mer att upptäcka än jag någonsin vet. Monstret säger att det är dags nu. Nu ska det ses och upptäckas, hela världen ligger och bara väntar på att få sin stora gåta löst. Den vill bli tagen med storm, och förväntan på vad som ska hända härnäst är så brutalt gigantisk att en lätt ångest konstant kryper i blodet.
En lätt ångest som kommer strömma i ådrorna månader framöver, innan det är min tur att snubbla över grundläggande saker och begå naiva misstag. Tristessmonstret lever av ångesten och växer större och större likt en blodsugande parasit. Snart går det inte längre, snart blir det för mycket. Längtan efter mer kommer att bli för stor och jag bara måste se en annan stad, ett annat land en hel värld.
Livet blir bättre...Det är sant, och det är viktigt att tala om det. Det är viktigt att berätta det, om och om igen. Så att alla, som någonsin tvivlar kan lita på att det ordnar sig, dom kommer få se. ' Programmet sänds på TV3, måndagar klockan 21.00. Så nästa måndag hoppas jag att tittarsiffrorna för tv3 toppar. Programmet handlar alltså om svenskar, som på ett eller annat sätt är kända och har haft det riktigt kenpigt, jobbig. Och nej, det handlar inte om låååånga, ångstfyllda intervjuer som slutar med att man vill begrava sig själv. Det handlar om att deras liv var rent ut sagt hemska och blev bättre, blev riktigt jävla bra till och med. Personligen tycker jag upplägget är super och skänker så mycket hopp. Det finns dom som har det bättre, men ändå måste få höra detta. Det finns dom som har det ofattbart mycket sämre, och dom måste verkligen få höra detta. ' Jag hoppas och tror att det når ut till alla som behöver höra det, till alla som behöver få det berättat för sig att livet blir bättre. Bara man inte ger upp så ordnar saker och ting upp sig, det vill jag lova. Jag kan, lyckligtvis säga att jag nästan är oförskämt lycklig över det underbara liv jag har, peppar, peppar. Och jag uppskattar det till tusen, trots att jag visar det alldels för sällan. Så jag hoppas och vill att budskapet når ut och räcker fram. Inte nödvändigtvis genom Tv3, eller genom svenska kändisar, dock är detta onekligen en väldigt bra informationsväg. Hur som helst är det viktigaste att tala om för varandra och andra att de ska våga tro på att livet blir bättre. Det blir bättre. Det ordnar sig. Du kommer få se.
So young and full of running all the way to the edge of desire
När generaliseringarna haglar och tankarna är fulla av fördommar till följd av en uppsats om inre och yttre resor, då kan det bli på detta vis. Men det gör inget för jag är ung och har allt att skylla på min 18-åriga naivitet, fullt medvetet dessutom.
'
När man är liten vet man inte vilken veckodag som följer
När man är liten förstår man inte hur stor världen är
När man är liten kan man inte se konsekvenserna av sitt handlade
'
När man är gammal har man varenda dag i almanackan bokad
När man är gammal har man insett att det är en liten värld vi lever i
När man är gammal ser man konsekveserna av sitt handlande, och tar hänsyn till dom.
'
När man är 18 år är helgen planerad och man planerar att planera om i sista sekund
När man är 18 år är hela världen inte stor nog för alla ens otroliga planer
När man är 18 år ser man konsekvenserna av sitt handlande och ignorerar dom totalt.
Små stunder av lycka små delar av himlen som ramlar ner, ren vardagslyx. Sånna saker som gör att måndagar inte slutar i smått destruktiva beteenden och att man håller ut enda tills Fredagskvällen äntligen har kommit fram. Sånna vill jag hissa, om inte rent utav prisa.
'
Trots att jag förnekar det, mer ofta än ibland, och uppmärksammar det mer sällan än vanligen så består mina måndag-fredag av massa sånna här stunder. Så när historiauppsatsen måste färdigställas och den otroligt bråkiga fysiken räknas tackar jag gudarna, eller vilka det nu är som skapat små guldkorn i min vardag. När 24 timmar är för lite och kläderna på soffan gör sin längtan efter garderoben påminda i en desperat tystnad gäller det att bita ihop. Och det blir så mycket lättare att bita om man förtränger kläderna och magnetisk fältstyrka och istället fokuserar på guldkornen. Till exempel världens bästa projektgrupp, en kaffe i caféet efter maten, ett varmt bad, en nybäddad säng med lakan frasiga som vore de friterade. Mikrostunder av härlighet kan vara några av dem bästa. Stunder när man får ett efterlängtat sms, när solen riktigt värmer eller när man hinner sammanstråla med sina vänner över en fika. Ren vardagslyx som gör att man biter ihop istället för att bryta ihop, sånna saker som gör att historiauppsatsen nästan skriver sig själv och kläderna på soffan förträngs lite lättare. Måndag-Fredag som består av småstunder utav lycka.
Som jag älskar knappar. Alltså inte sånna som håller skjortan knäppt, nej min förkärlek går till dom som man kan trycka på. Likt ett barn i förskoleåldern tycker jag attl en iten del av himlen ramlar ner när man kliver in i en hiss. Det finns så många knappar, ofta i olika färger, och varje knapp passar perfekt ihop med mitt pekfinger. Bäst är den knappen som går till källaren eller nödstoppsknappen -Knappen man inte får trycka på. På precis samma sätt lockas jag varje gång jag går in på en offentlig toalett att trycka på nödsignals-knappen, tryckvänligare ting får man leta efter!
Jag kan för min värld inte förstå hur man kan sätta upp så oerhört tryckvänliga knappar, och inte låta dem användas. Men kanske är det en del av charmen? Man vet inte riktigt vad som kommer hända om man trycker, med det är med största säkerhet något riktigt spännande. Har man dock otur kostar den härliga tryckningen även mycket klöver. Ju mer förbjuden knapp desto dyrare tryckning och samtidigt destu mer attraktiv knapp. Men i min värld är iprincip alla knappar bra. De behöver inte ens fylla någon funktion för att jag ska vilja trycka på dom, en trasig dörrklocka kan ju vara alldeles fantastisk och är minst lika bra som att trycka igång diskmaskingen. Fast allra bäst är dom runda, röda knapparna. Det är något med denna typ får mitt pekfinger, eller i bästa fall, hela min handflata att vilja använda knappen till dess primära funktion, att bli tryckt på. Jag vet inte vad det är, och jag vet inte varför...men knappar har mig lindad runt sina fingrar, och jag älskar det....hoppas knapparna känner detsamma.
I olika nyanser av rött, gult och oranget skiftar nu löven på träden. Visst är det fint, till och med riktigt vackert och i bland så pass att färgspektrat fångar min uppmärksamhet i flera stillastående sekunder. Allt som oftast är det när solens sista varma sensommarstrålar sipprar in genom de magrande trädkronorna. Men det är just detta som bekymmrar mig. Det är sensommarens sista solstrålar, det är magrande trädkronor och det är sekunder.En tid som trots sin stillståendeeffekt går alladels för fort. Det är löv som kommer falla till backen i en trist blandning av grus och regnvatten. Det är solstrålar som inte kommer lysa upp sena kvällar.
'
Det är som lugnet innan stormen. Man vet att det blir värre och man försöker dra ut på varenda stund av lugn som man någonsin kan. Samtidigt som man står där, njutandes av stillastående sekunder vet man hur många gånger man kommer svära över regn, fallandes på tvären samtidigt som vantar, halsdukar och mössor tas på i takt med att graderna sjunker. Lika naivt år efter år tror man att det kanske, kanske ska bli en höst utan regn på tvären och lera i gräshagen. Lika förvånad blir man varje år när man äter middag och mörkret redan har hunnit falla. Men som med alla svindlare är hösten här utan förvarning, igen. Den har fått mig på fall, igen. Jag tar som av gammal vana emot den, igen. Jag litar på den när solen skiner och lever för stillastående sekunder. Jag låter mig förblindas i olika nyanser av rött, gult och oranget.
Konsten att sticka ut för att smälta in. Något vi tränas i sedan barnsben. Att vara en unik individ som passar in i grupp. Man ska vara så speciell och unik i vad man gör, säger, tycker och tänker. Så speciell att man är precis lika unik som alla andra. Det är otaliga gånger jag har hört speciella och unika människor säga "Nej, men alla har sånna. Det vill inte jag ha." "Man vill ju inte vara som alla andra." Speciella och unika människor på så vis att det bara finns en av dom. En av min bästa vän, en av just den lilla stalltjejen. Bara en. För all del, jag kan ha fel. Man att det bara finns ett exemplar av den personen borde väl vara unikt nog? Fast ritkigt så enkelt är det inte riktigt för vårat individfokusrade samhälle. Syns du inte finns du inte. Sticker du inte ut smälter du inte in. Då får du inte riktigt plats, om man drar det till sin spets.
'
Visst, om du trivs bäst i att se ut som döden så gör det! Vill du alltid ha rosa klänningar så ha det! Tycker du det är snyggast att vara Elin Klings kopia, var då det. Det jag menar är att om målet är att vara lika speciell som alla andra, så är det inte så speciellt. Istället borde vi väl kunna tycka att det är okej att klä sig som gemene man och ändå veta att man är unik. Det handlar inte om att vara Jante, det handlar inte om att vara dess motsats. Det handlar om att veta att man är unik av andra anledningar än att ta just den där tröjan som ingen annan har. När de kretsar kring att sticka ut, inte för att sticka ut, utan för att smälta in så borde konsten anses vara att smälta in för att sticka ut.
När jag behöver dig som mest, så är du sällan där. När jag bara vill vara utan dig och är så less på dig så det finns inte, då är du oftast där. När jag tänker att jag ska göra tid, bara för dig så kommer det oftast något emellan. När jag sen istället, mot mitt eget sunda förnuft, bestämt att jag klarar mig utan dig så ångrar jag mig bittert efteråt. Precis som när man lämnar paraplyet hemma och just av den anledning, och endast den, börjar det regna. Trots allt detta så kan bland det härligaste som finns vara när vi under några timmar eller mer, vilka känns som milleskunder, lyckas krocka och du ger mig precis vad jag behöver, precis just då.
'
Det är dessa stunder som gör att jag ändå måste tycka om dig. Trots att du tar tid. Antingen är det för lite av dig så inget klaffar på hela dagen, och allt tar tid. Eller så är du bara alldeles för mycket och då springar timmarna iväg och försvinner. Men utan dig kan jag inte leva, så krass är sanningen. Trots att du infinner dig i tid och otid och lyser med din frånvaror under densamma så är det jag som behöver dig. Precis som en svensk hollywoodfru behöver sin svengelska. Utan dig är jag inte komplett och det är i någon slags dysfunktionell symbios till kapplöpning som vi, eller i alla fall jag, försöker samexistera med dig.
'
Så därför ber jag dig att göra detsamma. Egentligen kan jag inte kräva något av dig efter som våran otajming alltsom oftast beror på mina val. Det är jag som lämnar paraplyet hemma. Men om du snälla kan tänka dig att krocka med mig lite oftare och i lite mer tid än otid. Vistas här i flera millisekunder och snälla, inte börja regna dom dagarna jag lämnar paraplyet så kommer jag att vara så tacksam. Kära sömn, om vi kan börja samexistera i en funktionell symbios så vore jag tackasam. Kära sömn, då vore jag så tacksam.
Det är min skostorlek följt av enheten cm. Fråga mig inte varför, men så säger kedjebrevet att man ska skriva. Tiden är den det tar för mig att få mitt hår att se mer eller mindre anständigt ut en vardagsmorgon. Även den säger kedjebrevet att man ska skriva i sin logg på facebook. Så att alla ser men bara hälften förstår.
'
Det är för att stödja bröstcancermedvetenhet. Det står att inga män får veta. Som att det bara är kvinnor som förstår och får hedra de andra kvinnor som kämpar emot, kämpat emot eller förlorat kampen mot denna helvetiska sjukdom. Bara de människor försedda med ett par bröst får i internt, bröst emallan, hedra andra likasinnade. Lyckligtvis har inte någon i min närheten drabbats av denna fruktansvärda hemska sjukdom. Men tråkigt nog vet jag andra som har varit med om det. Det är andra som är med om det precis just nu. Och rätta mig om jag har fel. Men dessa kvinnor behöver allt stöd de någonsin kan få. Så jag hoppas tror och vill att alla människor i deras omgivning, försedda med bröst eller inte, är där stöttar och ökar medvetenheten. Om man är dotter eller son. Mamma eller pappa. Syster eller bror. Bröst eller inte. Öka medvetenheten är till för alla, och jag kan inte se varför detta skulle vara begränsat till endast hälften av oss och hur det skulle göras genom att förvirra killar.
Alla borde få ta del av att öka medvetenheten kring bröstcancer, och cancer i alla dess hemska förklädnader. Alla borde ha rätten att hedra och minnas, stötta och förstå. Visst, den ursprungliga tanken är fin. Men den kan göras finare. Den kan vara till för alla, få med alla och nå ut till alla. Man eller kvinna, med eller utan bröst, alla borde få delge sin fåfänghet i minuter och sin skostorlek följt av centimeter.
Om jag fick vara vilken som helst skulle vara ett 4-poängs U på en three x word ruta. Wordfeud har fått mig att tänka till och tänka efter, noga. Förmodligen lite för noga. Reslutatet har blivit att ett U, värt fyra poäng placerad på en three x word ruta är den bokstaven jag skulle vara, om jag fick vara vilken som helst.
'
Först och främst elimineras alla tankar på att vara 1 och -2-poängare av just den anledningen att de inte är värda mer är 1 eller 2 poäng. Smälter in för bra i mängden och blir bara utfyllnad. Skulle känna behovet av att sticka ut aningen mer än ett vanligt A.
'
Men sticka ut så mycket som ett 8-poängs Z vill jag inte heller. Alldels för komplicerade och svårhanterade. Dessutom leder de oftast ändå bara till minuspoäng i slutet.
'
Den gyllene medelvägen känns än en gång som den rätta. Den värd 3 eller 4 poäng. Eftersom dessa mer eller mindre resulterar i samma slutprodukt väljer jag 4 poäng, snäppet bättre liksom. Som till exempel ett lagom P, lagom Ä eller lagom U.
'
Men ett P kan jag inte vara. Det är en oflexibel konsonant, tacka vettja 4-poängare som kan låta på flera sätt. Trots detta vill jag inte vara ett Ä. Någon del i mig önskar vara lite mer internationell än så, så jag spolar prickarna. Fina U är kvar.
'
Tillsist återstår rutorna var på mitt 4-poängs U ska placeras. Two x letter eller Two x word går genast bort. Det finns ju mer poäng att hämta i Three x letter och Three x word. För ett ensamt U skulle dessa rutor inte skilja sig från varandra. Värdet de ger skulle i slutändan vara detsamma. Men för ett U i ett ord skulle en Three x word ruta kunna hjälpa hela laget, förhöja alla till tre gånger sitt urspung.
'
Just därför vill jag vara ett flexiblet hyfsat okomplicerat och internationellt U som sticker ut en aning och stärker hela laget. Om jag fick vara vilken jag ville alltså.
Moral, moral moral, det ska vara så mycket moral att det blir dubbel-moral. Precis så mycket moral ska det vara. Du måste ta ditt egna ansvar att skylla på andra. Du måste se till att våga göra som du själv vill. Men gud nåde dig om andras åsikter inte bekommer dig alls. Du borde tåla alla och vara trevlig utan att verka falsk.Vi måste hjälpa varandra, dom måste hjälpa dom andra. Men mitt i alla val av rätt och fel och moral så ska man tycka något. Helst ska det tyckas så mycket att det tycks tvärtom. Och när det tycks tvärtom ska det tänkas om, så det kan tänkas rätt. Men tänker man efter har man tyckt fel och då måste man tycka nytt som kan tänkas om.
'
Så jag tänkte att om vi bara skulle tycka att vi kunde tänka oss att eleminera hälften av moralen. Den dubbla halvan. Den halvan som gör att hela grejen med moral förintas. Dock inte eleminera dubbelmoralen genom att ta bort den och bli de bästa avkommorna till gubben med långt skägg bland molnen. Utan genom och säga att det är okej att inte alltid vara okej. Det borde väl ses som minst sagt rimligt att vi får ett nytt perspektiv när vi själva befinner oss mitt i den hemska situation. Och därmed tycker något nytt, möjligtvis något totalt moraliskt motsatt. Om skulle kunna tänka oss att tycka att moralen är okej, även om den är dubbel. Bara den fortfarande är bra och inte förnekar att den är dubbel. Då skulle den dubbla halvan liksom kunna förintas, genom att erkännas.
'
För om vi på ett eller annat vis, förhoppningsvis det bästa oavsett vilket detta kan tänkas vara, eleminerar den dubbla delen av moralen. Har vi bara har moralen kvar så skulle ju denna vara just vad den är tänkt att vara. Fast vad vet jag, det kan ju vara dubbelmoral det med, beroende på vad man tycker och tänker, och om man tänker om eller inte...bara en tanke.
En del säger att det är resultatet av alldels för mycket tid. Jag säger inte emot. Andra kanske säger att det är onödigt. Jag säger inte emot. Vissa säger kanske att det är onormalt. Jag säger inte emot. Jag säger att det inte går o stoppa mina tankar när dom vandrar i väg själva, och att detta är resultatet av flera sånna vandrande tankar. Jag säger inte emot.
'
Varför fastnar inte superlim på insidan av tuben?
Oavsett anleding kastas jag mellan tanken att superlim o ena sidan inte alls är så super, eftersom det trots allt inte fäster allt. O andra sidan tanken på hur otroligt super-superduper det är eftersom att det fäster så gott som allt, utom just tubens inre sidor.
'
Varför byter inte USA till meter-systmet?
Det rör sig om ca 300 miljoner människor och det är inte speciellt troligt att mer än hälften av dessa skulle vara för tröga för att förstå sig på det annars internationella systemet som så logiskt bygger på tio. Vem vet, det kanske händer någon dag, typ när Engelsmän och Australiensare lär sig köra på rätt sida av vägen.
'
Vad kallas det om man tror att man lider av hypokondri?
Först inbillar man sig att man är sjuk, då har man hypokondri. Sen tror man att man har hypokondri. Men då inbillar man sig inte längre, så då är man inte sjuk. Då är man frisk igen. Fast då är man genast sjuk. Underbara moment 22.
Men vad vet jag? Detta är bara lite tankar, onormala och onödiga tidsfördriv till sådana. Men någon måste tänka dom, och jag ställer upp. Utan att ens säga emot.
Left before the sun came up again. But the sun came up again.
Jag ger det ett försök. Ett ärligt försök. Går och lägger mig tidigt. Eller ganska tidigt. Eller inte så sent i alla fall. Eller, tidigare än vanligt. Inte direktefterbolibompatidigt men inte postbilenåkerförbisent. Någonstans där mitt emellen ska jag verkligen försöka att somna, sova hela natten och vakna tidigt. Eller ja, ganska tidigt. Precis så tänkte jag, för några timmar sen.
'
Ett ärligt försök att sova när de flesta andra i huset, staden, landet, gör det. Av någon anledning kändes denna kväll som en extra bra kväll att anpassa min dygnsrytm efter majoriteten av den övriga befolkningen. Så jag gick och la mig mittemellan direktefterbolibompatidigt och postbilenåkerförbisent i hopp om att påbörja förintelsen av min fladdermusimmitation till vakenhet. Jag trodde på riktigt att det skulle fungera denna kväll, att detta var kvällen som bekräftade regeln. Den enda regeln som bekräftades var att jag alltid har rätt. För jag hade fel. Efter två timmar med huvudet på kudden fyllda av oändliga, tillskruvade tankar som inte börjar någonstans och inte slutar någon helt annan stans insåg jag att det inte var kvällen majoriteten av Sveriges befolkning skulle få ytterliggare anhängare av normal dygnsrytm.
'
Klarvaken sitter jag här istället. Med John Mayer och cyberrymden som sällskap. Myser till regnet som smattrar utanför för att med ojämna mellanrum riktigt ösa ner. Det är mysigt att lyssna om man befinner sig på rätt sida fönsterrutan. Det är mysigt om man vet att man har hela natten på sig att lyssna, ända till postbilenåkerförbisent.
Sara, Sarah, Zara, Zarah, >>infoga fler stavningsförslag här<<
Det är den 19 juli och återigen dags att hylla det alldels förtträffliga, och oj så ofta förekommande namnet ovan.
.
Sara- Är hebrieskt och kan betyda härskarinna, furstinna eller prinssessa.
Alltså någon typ av upphöjd kvinna. Helt okej med mig.
'
Kända Saraor
Sara i bibeln - som blev gammal och födde barn. Bra kämpat bibelsara!
Sara Larsson - som just varit med och kammat hem ett VM-brons. Härligt fotbollsara!
Sarah Palin - som säger nej till aborter och är allmänt konservativ i Alaska. punkt.
Sarah Michelle Geller - som dräpt vampyrer och på fullaste allvar blivit stämd av
Mc Donalds. Imponerande Sarah!
'
Mindre kända Saror
Sara Manelius Larsson - Som imponeras över all onödig information kring sitt namn.
Z-Zara - Som arbetat på min grundskola och fått naturvetenskapliga ämnen intressanta igen. Bragd åt Z-Zara.
Sarah Tegborg - Som inte är medveten om sin hypokondri, älskar onyttigt och innehar en fruktansvärt bra humor.
.
Mängd Saror
Det finns ca 62 000 Saror i Sverige, varav ca 41 000 tagit förnuftet till fånga och använder det som tilltalsnamn. Av dessa är 2 stycken män och dessutom heter 11 personer Sara i efternman. Känner mig plötsligt oorginell.
.
Annat Saraigt
Sarah - En låt av Mauro Scocco om att gå till seven eleven, där någon väntar.
SARA - Förkortning av Sveriges Almänna Resturangbolag
Sara - Annat namn på staden Tyros i Libanon. Ser inte riktigt logiken.
Sara - Visar alltid egagemang i allt hon gör. Respekterad för sina åsikter. Enligt doftljuset på mitt skrivbord.
.
Så, det var Sara i flera färger och former. Slutsatsen som kan dras är att Sara är ett namn som använts i flera samanhang, ofta lite udda sådana. Det har burits av en del semikända människor. Några gånger av riktigt kända och till och med viktiga människor. Men i de allra flesta fall bara av vanliga Saror, i mina ögon ena hyvens männniskor!
Nu är det bara vänta på att min mor ska komma på vad hon döpte mig till och koppla detta till dagens datum, vilket sedan kan resultera i ett Grattis och något mumsigt. Känns ganska osannolikt, men jag ger inte upp. Jag är Sara. Kämpa Sara!
