Ingen sa att det skulle vara enkelt.
Jag trodde aldrig att det skulle vara lätt, men jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt.
Jag visste att jag skulle sakna, mer eller mindre hela tiden. Men jag trodde aldrig att det skulle vara mer, mest hela tiden. Jag visste att jag skulle försöka klara mig fint ändå. Men jag trodde aldrig att jag skulle behöva försöka så mycket. Jag visste att det skulle bli svårt att inte få uppleva nya, galna saker tillsammans. Men jag trodde inte att dom vardagliga sakerna skulle vara dom som lämnade tomrum. Jag visste om att jag tycker om dom så mycket att jag inte förstår det själv. Men jag trodde inte att det var såhär mycket jag inte förstod. Jag visste att det inte skulle vara lätt. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att vara ifrån mina bästa vänner. Jag visste att vi alltid skulle vara vi. Men jag trodde inte att vi skulle vara ännu mer vi på var sin sida jordklotet.
Sankta Lucia
Den 13:e december blev av även detta år, om än på annan ort. Morgonen började med uppstigning klockan 05.00. Det vill säga fyra timmar innan det ljusnar. Förjävligt skulle man kunna tänka, men inte om man bor på Edvard Griegs allé med världens bästa rumskompisar. På nyvakna ben staplade jag in i köket till Nikoline som såg alldels för glad ut för den tiden på dygnet. Men så, kommer den fantastiska förklaringen. Där i ljuset av adventsljustaken ligger det nybakade lussebullar som änglafenomenet Frida stått och bakat till halv två inatt. Hur bra är inte det!?! Levde på känslan av dom där lussebullarna hela dagen. Så nu till kvällen fyller jag på Luciafirandet med att koka julgröt till rumskompisar som jobbar sent. Är det Lucia så är det. Även om det är på Edvard Griegs alle´, bland människor som jobbar lite för mycket och ses lite för lite. Men Lucia är det, och det ska vi hinna med.
Thanksgiving they say
Ska i helgen fira mina allra första thanksgiving AmericanSwedstyle. Kommer bli spännande och jag ser fram emot det något enormt. Dels för att det innebär en efterlängtad Sverigeresa. Dels för att det innebär brutala mängder mat. I'm in. Det är ungefär det jag vet om högtiden, det och att man ska säga tack, tack och tack. Min tanke är att jag inte kan komma helt oförberedd till detta högtidsfriande utan måste ha lite kött på benen vad det gäller att säga tack i USA på ett traditionsenligt sätt. Därför, låter jag Wikipedia fylla i kunskapsluckorna. Givetvis plockar jag bara ut det som tilltalar mig mest. Jag menar, det måste vara positivt kött jag har på mina ben, annars kan jag lika gärna vara ett benrangel. Wikipedia säger:
Thanksgiving firas den fjärde torsdagen i November. (Eller lördagen nära nog, här i Sverige.) Jag gillar högtider som inte har exakta datum, då kan man räkna lite mer på dom. I Nordamerka är så gott som allt stängt under denna helg. Det positiva är att jag firar i Sverige, det bli alltså en vanlig lördag. (Utelämnar den brutala rean som hålls fredagen efter i USA, det är typiskt negativt kött.) Till en början firades thanksgiving av religiösa anledningar, nu av mer giriga sådana, mat, familjefest, dryck...osv...Man käkar en jättekalkon i vilken man har lagt, förhoppningsvis en fantastiskt välsmakande fyllning, Här lägger jag all min tillit i min morbror, kockens händer. Därtill kan man också äta andra goda ting som potatismos, sötpotatis, (säkerligen även annan potatis) och majs. Jag gillar majs. Givetvis även den från filmvärlden så kända tranbärssåsen serveras vanligen till detta. Åh, jag kan verkligen se mig fira (äta) denna högtid. Den lilla historian bakom firandet går i korta drag ut på att pilgrimer förföljdes under början av 1600-talet. Efter några om och men lyckades dem efter att ta seglat med båten Mayflower hamna i det vi nu kallar USA. Väl där fick dem hjälp av inhemska indianer att ta sig igenom svåra skördetider. När trenden vände och maten kom firade dom med en fest. Där har vi det. Thanksgiving. Låter inte så illa, inte heller så komplicerat. Tricket ligger i att välja ut positivt thanksgiving kött!
Den som väntar på något gott...
Innan första advent, alternativt första december skall ingen jul förtäras eller frias. Då denna uppmaning inte efterlevs av samtliga invånare i varken Norge eller Sverige känner jag att det borde sanktioneras i någon grundlag, helig skrift, eller annat maktfullt system. Det är inte att jag vill vara en glädjedödare, men det går bara inte för sig att tjuvstarta med kanel, lussebullar och julstjärnor innan dessa dagar. Hela mitt inre väsen bara skriker av förskräckelse om någon spelar en jullåt innan det faktsikt är dags, på riktigt. Hela grejen med allt mys, allt gott och allt magiskt med julen försvinner om den tjuvstartas sådär brutalt mycket för tidigt som konsumtionssamhället önskar. Halva grejen, eller i alla fall en åttondel är ju väntan och förväntan på julen. En sådan känsla kan man man knappast hålla på topp under längre än en månads tid. Alltså borde inte julfirandet ta fart innan det är ungefärliga 24 dagar kvar till självaste dopparedagen. Och så är det med den saken, må så vara att jag inte besitter någon egentlig makthavande position för att få människor där ute att efterleva min innerliga önskan att inte tjuvstarta julen. Men jag hoppas att ni inser det helhärliga i att låta julen vara jul, och att tålmodligt vänta med de saker som hör den underbara högtiden till. För sedan, när det väl smäller så kan vi gå all in och fira jul som levde vi granne med självaste tomten, som om flygande renar faktiskt fanns och jullsånger var det enda sånger som fanns.
Min är världens bästa
Din är säkert också väldigt, väldigt bra. Kanske till och med bättre. Men min är i alla fall världens bästa, på att vara min. Hon är den enda jag har, som hon brukar säga. På gott och ont, kan jag tänka. Det är inte konstigt att jag blev som jag blev, när hon är som hon är, har mina vänner sagt. På gott och ont, kan jag tänka. Min mamma är världens bästa mamma. Förmodligen kan hon även falla in under kategorier så som knasig, jobbig, konstig, att räkna med, rolig och toppar tävlingar i att inte avsluta sina meningar. Allt detta mest på gott.
Men, hon är min mamma. Och hon är världens bästa på det. På gott och ont. Men mest på gott.
Deilig, flott och topp!!
Det finns en del att säga om Norges väldigt backiga huvustad, efter en månad av upptäckande. Jag tänker mig att detta görs bäst kort och konsist, ungefär som nordmennen snakker. En deilig punklista över saker som e flott, mindre flott, och bara är följer:
- Fördommarna ha besannats. Norrmännen äter mackor, otroligt mycker mackor.
- Normänn är överlag väldigt jättesnygga. Kan hända att vi stannar längre än planerat....
- Normänn som försöker tala svenska låter bara löjliga. Sådär låter inte jag, i någons öron.
- Det måste vara joooordens baby-boom i Oslo, ser fler barnvagnar än människor, typ.
- Vägarbete går nog lika långsamma här som hemma. Och lika illa planerat.
- Frysta kycklingfiléer är nästan omöjliga att finna. Och när man väl funnit dom gråter man över priset.
- Räkor är väldigt billigt. Varför har vi inte köpt räkor? Dumt.
- Nikoline och jag försöker fortfarande övertala Frida om att det spökar. Varför? Se nästa punkt.
- Nikoline och jag vill skylla allt som är tokigt på spöket. Disk, borttappade saker, m.m m.m.
- Norska är som svenska, fast konstigt och lite mer hittepå.
- Jag saknar mina hundar, min mor, min far, min bror, mina kusiner, mina vänner...Jag saknar alla mina.
- Jag har börjat äta havregrynsgröt, en helt ny dörr har öppnats i mitt liv. Fantastiskt.
- Fridas föräldrar hälsar just nu på: Frys och kyl är smockfulla. Härliga människor!
- Jag trivs bland alla backar med mina två vänner och rumskamrater. Känns som att vi är på rätt spår, det är deilig, flott och topp. Men, det är ju lite så vi jobbar.
Googlehora eller sökmotoreskort?
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Jag missbrukar google.com. Att google viktiga och oviktiga saker är fantastiskt. Jag erkänner mitt beroende och jag har inga som helst planer på att lägga av...
Min vetgiriga vän, Emil, är tydligen en självutnämnd hör och häpna, respekterad googlare. Huruvida detta faktum faktiskt kan bekräftas av andra källor än han själv är bortom min vetskap. Hur som helst har dett fått mig att tänka efter. Är mitt missbruk så illa däran att mitt googlande i tid och otid i själva verket tappar allt vad respekt och aktning heter? Jag vet inte om vill ha svaret. En känsla säger mig att jag hamnar i bottenskiktet av googlehierarkin och att jag förmodligen helt enkelt inte är någon vacker, högavlönad, lite fin i kanten, eskortflicka. Jag är nog en simpel googelslampa och sådan kommer jag med största annolikhet att förbli. Sälja ut mig själv för ändlös, onödig kunskap. Det är min lott i livet och jag kommer göra det så bra jag bara kan. Googla så mycket det bara går och så mycket grannanes uppkoppling förmår.
Vad är det som går och går...
Att fördriva tid, att få klockan att ticka, det är vad det hela handlar om... Det är lite så söndagar känns här, när saker som är underhållande befinner sig långt borta. Dels på grund av plånboken som skriker av hunger, dels på grund av den otroligt begränsade bekantskapskretsen. .... Vi snackar 3 personer, och då är hyresvärden inräknad. Men vi är inte dummare än att vi gör det bästa av tråkighet och hittar på saker som fördriver tiden.
Man kan kolla på film, allra helst en komedi. Och sedan, inombrods tacka grannen för lånet av internet.
Man kan laga mat....och sedan äta mat. Man kan också laga alternativ mat, och tvinga sig att äta alternativ mat.
Man kan städa hela lägenheten från tak till golv med rengöringsmedel som lukar gift. Det känns bra.
Man kan kolla på ted.com och känna sig inspirerad. I alla fall i 10 minuter eller så.
Man kan läsa en bok och i fantasin jaga en skoningslös mördare, för att sedan krocka med verkligeheten igen.
Man kan spela kort, men det gör vi inte.
När man gjort allt det där så kan man blogga om att fördriva tiden, och på så vis fördriva tiden. Skönt, då var det gjort. 10 minuter till fördrivna och det är väl bara börja om från toppen av listan.
På andra sidan fönstret
I den nya lägenheten är allt nytt...ett litet tag. Därefter går 67 kvadratmeter rätt snabbt att lära känna. Hur man aktar sig för klädhängaren i hallen, hur man svänger runt spisen utan att slå i, hur man tränger sig mellan bordet och soffan på bästa sätt och hur man vickar garderobsdörren för att få den att glida åt sidan. Ja, 67 kvadratmeter är inte mer att man kan dem inom en vecka.
Och tur är det väl då att detta trevliga lägenhetskomplex omgivet av vackra grönområden har den bästa, och värsta insynen. Dags att lära känna grannarna, på andra sidan fönstret. Några jonglerar i köktet, frågan är vilken frukt som används. Två trevliga jäntor verkar det i alla fall vara, jag menar, dom jonglerar. På andra sidan håller någon på att flytta in, högst upp i huset dessutom. Mitt i inflyttandet togs det dock en paus, för sådär manligt öldrickande mitt i allt flyttkartongsbärande. Undrar om alla 4 männen ska dela på lägenheten? Något som definitvt måste undersökas vidare! I fönstret längst ner till vänster bor det en kille som tycks gästat av vänner? älskare? tämligen ofta...dom myser i alla fall ner sig i filtar. Det gör i och för sig jag och Frida också. Men vi är inte kära, vi sparar på värmen. Sedan finns det kvinnan som påminde mig att blommor måste ha vatten. Mer än att hon har en vattenkanna vet jag inte...men det talar i alla fall för att hon är godhjärtad.
Fler fönster än så har inte spanats in än så länge, men det kommer. Tillslut ska nog alla liv på andra sidan fönstret ha lärt kännas. Nu ska jag bara jobba på intrycket jag ger genom fönstret. Dansa? Städa? Laga mat? Star Trek-fan? Återstår att se.
Edvard Griegs allé
På Norge fronten, endast nytt. Allt är nytt, och allt är spännande. Så, än så länge finns det få invändingar om landet till väster. Dock har dessa dygn gett oss tillfälle att reflektera över saker och ting i vår omgivning.
Vi bor i lilla San Francisco. Till centrum, krävs knappt ett enda pedaltrap. Hem från centurm, krävs en hel jävla kraftansträngning. Man kan se varje tur som ett träningspass. Men vad göra? Kämpa gluteus maximus, kämpa.
Man må ikke vaske på söndager. Ingen aning om varför men på söndagar då de allra flesta är lediga, ska den gemensamma tvättstuga stå tom. Den godtyckliga anledningen? Finns inte. Är övertygad om att norrbaggarna bara vill jävlas med oss. Men vad göra? Gå naken och slippa ficktjuvar.
Norska varning-för-älg-skyltar är bra mycket fulare än våra svenska varning-för-älg-skyltar. Jag har som fått större förståelse för tyskarna. Vad göra? Le i mjugg och känna sig patriotisk.
Är oslo en helvetisk stad att köra bil i är den inte mycket bättre att cykla i. Spårvagnar, gågator, fullsmockade trottoarer och stoppljus. Men, vad göra? Plinga, aldrig sluta plinga.
Skatteetaten har ena tokiga öppettider. Där är vi, mitt på eftermiddagen med ID och hyreskontrakt som bevis på att vi faktiskt bor i detta lusekoftland, utanför ett stängt skatteverk. 15.00 är tydligen en rimlig tid att bomma igen. Efter 15.00 kan någon knappast vara i behov av personnummer. Men, vad göra? Prova imorgon igen.
Vår hyresvärd är förträfflig. Vi har god kommunikation och hon är så hjälpsam, men hennes syn på bestick finner jag tämligen intressant. Tydligen är tre matskedar är alldels tillräckligt för ett hushåll på tre personer. Där råder det delade meningar. Men, vad göra? Diska.
Och med dom reflektionerna har den tredje dagen i den nya hemstaden nått sin ände. Och åt det kan man inget göra.
Let's do this.
36 timmar tog det. 36 timmar i en främmande stad, fylld med fula vägskyltar och roliga ord. Efter den tiden var det klart, Norge nästa. Utan någon mer plan än att det numer finns en lägenhet som väntar på oss i Oslo som vi ska ha det så galet gott i under obestämd tid framöver. Men den planen räcker. Den kommer vi långt på. Allt vågat dubbelt vunnet. Sikta mot stjänorna, hamna i en annan galax. Glaset är helfullt, andra halvan består ju av luftmolekyler. Alla sätt är bra utom dom tråkiga. Med det i ryggen kommer detta aningen impulsiva beslut inte bli annat än precis så bra som vi gör det. Fantastiskt alltså.
Så då gör vi det. Slänger hjärtat före och hoppar efter. Sen kommer allt att bli som det blir och det kommer blir bra. Man bara vet det liksom. Det är givet i ett land bland lusekoftor och olja. Norge, Oslo, det är dags.
Half a million secrets
En hel halv miljon. Det är så ofattbart mycket. Det är så ofantligt mycket. Det är så många hemligheter som Frank Warrren har tagit del av.
Genialt, rörande och inspirerande.
En sådan som fastnar helt enkelt.
http://www.postsecret.com/ Så, ska vi skicka vykort?
Vi hör ihop. Inget kan ändra på det.
På obestämd tid kommer jag att känna omåttlig saknad. En såndär gnagande värk, som kanske inte får allt att brista, men som kräver konstant konsumering av paracetamolliknande preparat. Skön insikt. Härligt. Något att se fram emot.
Självklart kommer jag att bedöva gnagande saknad med smärtstillande i form av egna, fantastiska, ostoppbara och oförglömliga äventyr. Men, vetskapen om att dom tre bästa vännerna befinner sig 15 939 kilometer bort, på ett ungefär, den är ju inte direkt lugnande. Det finns inget valium i att ha dom viktigaste längst bort. Kan redan nu stirra mig tom på den gigantiska krater dom tre australienfarande tjejerna kommer lämna efter sig. Kul. Peppande. Nästan taggad.
Och ja, givetvis önskar jag dom mer än lycka än jag kan föreställa mig. Givetvis vill jag att dom ger Aussie vad det tål. Givetvis hoppas jag att dom får oförglömliga minnen att dela med sig av. Givetvis vill jag att det ska bli precis så bra som dom hoppas, och bättre ändå. Men det gör det inte roligare eller lättare att sakna några så omåttligt under så obestämt lång tid.
Ta världen med storm nu. Så ses vi sen.
Memory Lane
En promenad längs memory lane. Det är precis vad inlägget med ett sånt ämne blir. Även om det finns i realtid består det mesta i nuet av dået.
Extraordinära minnen, sånna som hänger kvar, man minns inte riktigt när eller var. Men små stunder av total lycka rakt igenom är utan tvekan dom som är tydligast. Tur är väl det, för då suddas minnena som trots allt stinger lite, likt en geting, (inte ett bi, för ett bi dör efter ett sting) ut i jämföresle.
Massor av obesvarade frågor går inte att undvika om man ska ta en promenad längs memory lane. Och tur är väl det. En del svar vill man bara inte ha. De flesta kan man leva utan och det man inte vet har man ingen aning om. Lyckligt ovetande får man leva i tron om att allt löste sig på bästa sätt. Förutom att jag inte tror. Jag vet.
Ingenting, går att jämföra. Det vore bara dumt att börja mäta.För när det kommer till adjektiven är superlativen redan utnötta så det räcker till och blir över. Bäst, Roligast, Smartast, Ärligast, om beskrivning skulle begäras av huvudpersonen själv längs memory lane. Klart ens egna är dom bästa. Men begärs adjektiv av någon annan, skulle det kunna vara Komplicerad, Snäll, Kul, Fiffig, Pålitlig, Kortfattad.
Låtarna. Alla låtarna som påminner om då, det är onlekligen det bästa sättet att paketera minnen. That's how to save a life. Men bäst är att det inte bara är då. Det är nu. Vissa blir man inte av med så lätt, vilket jag tackar för. En del hänger sig kvar genom det mesta och oavsett vad som händer finns dom där, dom man alltid går tillbaka till om man verkligen behöver. Prisas för att en blick är allt som krävs. Förbannas för att en blick är allt som krävs.
Hur som helst, en promenad längs memory lane 1 går inte att undvika med ett sånt ämne. Även om nuet är ganska bra det med. Helt klart knasigt och dugbart, nuet.
I drove all night
Feel free to jump in. När som helst. Ta över ratten bara, gärna växelspaken och gaspedalen när du ändå är i farten. Sätt kursen så hänger jag på. Hoppar av när jag känner mig framme och sen kan du plocka upp mig igen när du åkt ett varv och jag längtar efter en tur i passagerarsätet.
Det är inte att jag ska kunna skylla på dig när vi åker fel väg, det kan jag helt och hållet ta på mig. Bara du läser skyltarna. Böter för att ha passerat hastighetsgränserna kan jag också betala, bara du avgör hastigheten. Om något brakar ihop och vi blir ståendes kan jag laga det, som vore jag Bosse bildoktorn, så länge du pekar ut felet.
Ansvaret, det tar jag. Men besluten får du gärna fatta, för just nu är det så mycket saker att ta hänsyn till i och med denna resa att sinnenas selektiva förmåga helt överbelastats och systemet kraschat.
Så känner du dig träffad, hoppa in ta och över ratten så löser vi resten när resten uppstår.
Kom sommarnätter
Långa dagar, längre kvällar, tidiga mornar och knappa nätter. Det är en del charmen med den svenska sommaren som sveper förbi alldels för fort. Den svenska sommaren som stannar alldels för kort, springer mot höstlöv innan majknopparna ens har hunnit blomma ut.
Trots att den känns så otroligt, nästan elakt kort så bjuder den på dom längsta dagarna någon kan föreställa sig. Eller ja, i alla fall någon som bor söder om den forna stormakten i Norden...vilket trots allt kan räknas som nästan alla. Den när man får vakna till fågelkvitter och en dag har börjat, för länge sen, den är härlig. Men ännu härligare är det att somna medan den nya dagan knackar på. Sånna oändliga dagar som löper i varandra kan bara den svenska sommaren erbjuda. Sånna ljusa nätter att man inte ville missa en sekund, kan bara svensk sommar erbjuda. Vad kan jag säga? Jag är en sucker för nätter, speciellt svenska sommar-sådana, som blir dagar det finns för få av. Men som samtdigt aldrig tycks riktigt sluta, utan bara övergå i nya soluppgångar och bli långa dagar, längre kvällar tidiga mornar, eviga svenska sommardygn, men knappa nätter. Charmigare får man leta efter.
Svart, vitt och inget där emellan
Svart eller vitt antingen eller, this or that. Tänk om inga gråzoner existerade. Tänk om det bara gick att säga rätt eller fel, och inte behöva balansera på ett tunt blyertsfärgat sträck där emellan. Givetvis kan jag förstå hur simpelheten i det hela skulle stjälpa sig själv och att systemet med en gång skulle upphöra existera i och med att det skulle vara svart och fel. Men tanken är ändå lockande...
Tänk att besluten om något var rätt eller fel inte skulle kunna värderas eller tolkas, tänk om det redan var förutbestämt. Tänk så många tår man inte skulle behöva vara rädd att kliva på och hur mycket mindre hänsyn som skulle behöva visas i och med att inga förklaringar skulle krävas. Allt skulle vara självförklarande och förstått sedan innan. Ja, jag ser absurtheten i det och det fina i att vi kan och måste måna om varandra. Men ibland, ibland måste ni hålla med om att man bara vill göra som man vill, och att andra ska ha full förståelse för det. Så att man inte behöver vara rädd för att ta ett snedsteg i gråzonens area. Det är en detet som ropar efter extrema poler och det är själviska tankar som gör att man vill kunna säga sannigen utan att oroa sig för blåtrampade tånaglar. Som tur är kväver verkligheten rösten och medkänslan finner sig i en vit lögn. Skönt är väl det, men tänk om, tänk om det var svart eller vitt, och inget där emellan.
Tänk att besluten om något var rätt eller fel inte skulle kunna värderas eller tolkas, tänk om det redan var förutbestämt. Tänk så många tår man inte skulle behöva vara rädd att kliva på och hur mycket mindre hänsyn som skulle behöva visas i och med att inga förklaringar skulle krävas. Allt skulle vara självförklarande och förstått sedan innan. Ja, jag ser absurtheten i det och det fina i att vi kan och måste måna om varandra. Men ibland, ibland måste ni hålla med om att man bara vill göra som man vill, och att andra ska ha full förståelse för det. Så att man inte behöver vara rädd för att ta ett snedsteg i gråzonens area. Det är en detet som ropar efter extrema poler och det är själviska tankar som gör att man vill kunna säga sannigen utan att oroa sig för blåtrampade tånaglar. Som tur är kväver verkligheten rösten och medkänslan finner sig i en vit lögn. Skönt är väl det, men tänk om, tänk om det var svart eller vitt, och inget där emellan.
Summer Paradise
Då är den här, den någonsin så efterlängtade sommaren. Nu börjar vi, nu lever vi för solstrålar och för nya minnen av varma sommarnätter som aldrig får ta slut, läggdags i grynningen och stekheta dagar på stranden. Hesa skratt på vinglande väg hem, ledda av brunbrända ben och underbara människor. Den, den är här nu. Ett sommarparadis att längta till, med minnen som räcker i en evighet. guldvärt och mer än tillräckligt.
Inte en sommar utan en sommarplåga. Inte en sommar utan guldvärd reminiscenser
Inte en sommar utan en sommarplåga. Inte en sommar utan guldvärd reminiscenser
So hard to realize
Den där när sanningen bestämmer sig för att kracha in i en. Rakt in, pang säger det och sen vill insikterna om vad framtiden faktiskt innebär inte sluta hagla. Som jag förbannat denna fysik B-kurs, gång på gång. Som jag velat personifiera matte E, enbart för att kunna strypa den helvetiska kursen. Otaliga gången har jag velat vomera över hela kemi B och spränga samtliga fördjupningsarbeten i luften, värre, större och högre än Hiroshima och Nagasaki tllsammans. Skolan kan i sina mörkaste stunder vara i-landets bästa version av pest och pina. Längtan efter att den ska ta slut, har genomsyrat varenda skoldag ända sen de första lektionerna i ettan gjorde det klart för mig, dessa tre skulle inte enbart bli en dans på rosor. Sen dess har siktet varit inställt på utspringet i vit klänningen med total lycka som fyller hela atmosfären och rusar genom kroppen.
Men, det finns alltid ett men. Men vad jag har vetat om och förträngt, eller helt enkelt bara inte insett ordentligt är att det faktiskt, på riktigt, i och med den totala lyckan och vita mössan faktiskt tar slut. Alla de där små stunderna av lycka som genomträngt vardagens gråa tristessframkallande måndag-till-fredag når sin ände. Inget mer kaffedrickande i kaféet för att klara eftermiddagens lektioner. Inget mer kortspel med högst omdebatterade regler. Inga mer hur-konstig-kan-du-gå-egentligen-gångar i övergången. Inga fler avslutningar med, vad jag vill kalla, världens bästa klass. Det är på gränsen till sorgligt att det är slut. Hur stor förväntan och spänningen inför den riktiga världen än är går det inte att förneka. Helvete! vad jag kommer sakna skolan. Inte skolarbetet som sakta suger energi ur en, utan allt det och alla dom som ändå hållt kvar en gnista av ork. Alla aha-upplevelser i och med att naturens lagar faller på plats. Alla de stunder som faktsikt ändå är helt okej, om inte fantastiska, helvete vad jag kommer sakna dom. Men som med allt annat är det bara vänta på att tre år av, trots allt intressant, oupphörligt lärande, (överlag) riktigt bra lärare och grymma vänner blir ännu bättre minnen. Minnen jag tackar för!
A second of time
Den andra timmen på den nya tiden. Den andra timman av alla tjugofyra. Den timmen, det är den allra härlighaste. Allt som finns är den timmen, och resten är så okänt, och tillräckligt långt borta för att inte kunna bekymra nattligatankar som vandrar omkring i tystnaden. En sorts tystnad som bara finns under den andra timman. Aldrig kan den upplevas på samma vis, den är helt själv men inte ensamen. Den är mörk, men inte svart. Den är tyst, men den är närvarande.
Just den tiden på dygnet när det gamla inte har slutat och det nya inte har börjat, det är den tiden som slår de flesta andra. Oavsett om den spenderas med världens bästa vänner, i en bil påväg mot ingenstans, i rökblandat neonljus eller på rummet i skenet av datorskärmen, oavsett var så är det den här tiden som jag gillar allra bäst. Varenda sekund varar lite längre, ger lite mer upplevese och bär på en annan sorts inspiration. Den är lite mer alldels nu Den är inte påväg till framtiden och den fastnar inte i det gamla. Runt klockan två är klockan bara två, den är här och den är nu. Det är just den timmen som genom sin nattliga mystik tilltalar hela mig på ett sätt som få saker gör. Fast jag, allt som oftast låter den timmen passera obemärkt förbi och istället befinner mig någon helt annanstans i drömmarnas land, så är det den timmen jag gillar mest. När jag vär får tiden att vara med den, då är den andra timmen den härligaste.
Just den tiden på dygnet när det gamla inte har slutat och det nya inte har börjat, det är den tiden som slår de flesta andra. Oavsett om den spenderas med världens bästa vänner, i en bil påväg mot ingenstans, i rökblandat neonljus eller på rummet i skenet av datorskärmen, oavsett var så är det den här tiden som jag gillar allra bäst. Varenda sekund varar lite längre, ger lite mer upplevese och bär på en annan sorts inspiration. Den är lite mer alldels nu Den är inte påväg till framtiden och den fastnar inte i det gamla. Runt klockan två är klockan bara två, den är här och den är nu. Det är just den timmen som genom sin nattliga mystik tilltalar hela mig på ett sätt som få saker gör. Fast jag, allt som oftast låter den timmen passera obemärkt förbi och istället befinner mig någon helt annanstans i drömmarnas land, så är det den timmen jag gillar mest. När jag vär får tiden att vara med den, då är den andra timmen den härligaste.
