Falling in her arms and out again
I olika nyanser av rött, gult och oranget skiftar nu löven på träden. Visst är det fint, till och med riktigt vackert och i bland så pass att färgspektrat fångar min uppmärksamhet i flera stillastående sekunder. Allt som oftast är det när solens sista varma sensommarstrålar sipprar in genom de magrande trädkronorna. Men det är just detta som bekymmrar mig. Det är sensommarens sista solstrålar, det är magrande trädkronor och det är sekunder.En tid som trots sin stillståendeeffekt går alladels för fort. Det är löv som kommer falla till backen i en trist blandning av grus och regnvatten. Det är solstrålar som inte kommer lysa upp sena kvällar.
'
Det är som lugnet innan stormen. Man vet att det blir värre och man försöker dra ut på varenda stund av lugn som man någonsin kan. Samtidigt som man står där, njutandes av stillastående sekunder vet man hur många gånger man kommer svära över regn, fallandes på tvären samtidigt som vantar, halsdukar och mössor tas på i takt med att graderna sjunker. Lika naivt år efter år tror man att det kanske, kanske ska bli en höst utan regn på tvären och lera i gräshagen. Lika förvånad blir man varje år när man äter middag och mörkret redan har hunnit falla. Men som med alla svindlare är hösten här utan förvarning, igen. Den har fått mig på fall, igen. Jag tar som av gammal vana emot den, igen. Jag litar på den när solen skiner och lever för stillastående sekunder. Jag låter mig förblindas i olika nyanser av rött, gult och oranget.
Kommentarer
