Med några meter kvar till boxen bestämmer sig det vrålhungriga stoet för att det inte går fort nog. Hon tar den sista biten i galopp och med enbart en tiondel av hennes vikt att sätta emot är jag chanslös. Hon sliter sig, jag trycks emot väggen, det smäller till i nästa sekund är det över. Allt gick bra, hon står nu i sin box och njuter av fodret. Det tar ytterligare ett par sekunder och jag hör mig själv tänka "Det var mitt fel."Jag måste ha missat något. Inte läst av hennes signaler helt. Inte varit tillräcklig uppmärksam. Borde ha legat steget före. Just då var jag övertygad om att det bara fanns en individ att skylla och hon var inte fyrbent. 

 

 

Tio år senare står jag med ett påklistrat leende och försöker övertyga både mig själv och kunderna om att detta kommer lösa sig, vi fixar något som fungerar för alla. Vänder ut och in på mig själv och ibland också mina stackars arbetskamrater för att laga det som någon annan ställt till med. Det ingår i min uppgift att lösa sådana här situationer. Att be om ursäkt, rätta till och kompensera. Så jag gör det, jag tar på mig allt. Inte bara inför kunderna utan inför mig själv också. Jag känner mig otillräcklig för att jag inte kan trolla med knäna och går hem den dagen med en sorts inre övertygelse om att det det var mitt fel. 

 

Förmodligen har den alltid funnits där, förmågan att räcka upp handen och ta på mig skulden som om det vore rätt svar. Säker är jag i alla fall på att jag tillsammans med andra fantastiska stalltjejer fullständigt omedvetet skapade en miljö där vi lät denna inte alltid så fördelaktiga egenskap gro. Missförstå mig rätt, jag är evigt tacksam för de erfarenheter och lärdomar mitt hästintresse har fört med sig. Och om man gör fel, om man klantar till det så ska man stå för det. Det är givet. Men ibland gör man precis som man ska och det blir ändå inte rätt. Man gör så gott man kan och det går ändå fel. För att man inte ska utveckla en osund vana ta på sig ansvaret för sådant man inte kan påverka är detta ett ypperligt tillfälle att säga till sig själv och andra att man gjorde nog, man får vara stolt trots ett till synes undermåligt resultat. Man får säga att det var inte mitt fel.

 

 

 

Hej, Främling. Tack, Främling. Förlåt, Främling. Tänka sig att våra vägar skulle korsas här, Främling. Vi som inte ens känner varandra. Vi som inte ens kände till varandras existens innan vi krockade vid mejerprodukterna. Vi som bara ska försöka få ihop vår vardag på varsitt håll, tänk att vi skulle få ta del av varandras också. Vi har utan att bett om det, utan att ansträngt oss för det eller så mycket som ägnat en tanke åt det ändå fått våra ärenden och rutiners banor att att överlappa varandras. Ingen av oss ser sådär överdrivet lycklig ut över att stå här och tränga in våra cyklar i det redan överfulla cykelstället. Vi har egentligen inte tid med att vänta på att den röda gubben ska skifta färg medan sekunder tickar förbi alldels för snabbt. Men nu står vi här samtidigt och låter våra blickar växla mellan klockan på armen och gubben som vägrar ge sin välsignelse att låta vår dag fortgå.

 

Eftersom att ingen av oss sprudlar av glädje medan vi försöker får ihop bitarna vi våra parallellt lagda livspussel så tänker jag ta mitt absoluta ansvar för att att göra ditt pussel, kanske inte lättare men i alla fall härligare att lägga. Jag tänker försöka le om våra trötta blickar möts, jag tänker tacka och be om ursäkt när situationen påkallar det. Jag tänker hjälpa dig att plocka upp något du tappat, springa efter dig med något du glömt och låta bli att trängas med dig om jag har tid att vänta. Jag tänker att vår vardag blir en lite härligare plats att samexistera på om vi inte motarbetar varandra, utan försöker underlätta i den mån vi kan med de få verktyg vi har. Det krävs inte mycket av oss för att vi ska göra livet lite härligare för varandra, eller hur, främling?

Jag trodde inte det gick att känna såhär. Jag blev tagen med storm. Det virvlade runt mig och sög tag i mitt hjärta. Utan att fråga om lov, utan att varna men med så stor beslutsamhet att jag inte ens fick chansen att säga emot. Ska jag vara ärlig så skulle jag inte ha ändrat något av det, inte för en sekund, även om jag hade kunnat. Jag älskade det och föll lika handlöst som tveklöst. Jag hann knappt dra efter andan innan jag var fast, frivilligt fångad av historian bakom, av framtiden som erbjöds, av pulsen som slog i den mest behagliga av rytmer. Jag visste inte att en plats kunde få en att känna såhär. Som ett lugn och en sprudlande lycka på en och samma gång.

 

Det var grusplanen utanför de gamla byggnaderna, utsmyckad med blommor och levande vatten som tog första greppet om mitt hjärta. Sedan var jag som ett domino i dess ägo. Jag föll gång på gång, för stora saker, för små saker, för konstiga saker för självklara saker. Jag föll för gamla små hus, för mindre gator. Jag föll för kullersten och jag föll för evenmang som tycktes avlösa varandra på samma vis som veckodagarna gör. Jag föll för det bredaste spektrat av dialekter jag någonsin stött på. Jag föll för de öppna armar som välkomnade utan att ifrågasätta. Jag föll för den bottenlösa, aldrig sinande källan av charm. 

Lund, du har en del av mitt hjärta. Snälla ta hand om det. 

Sömnlösheten kan jag leva med. Jag kan stå ut med den. Den kan få finnas där och vara en del av vardagen trots att den förgiftar rutiner. Sömnlösheten är en dans på de rödaste av rosor om den ses på i ljuset av sin onda tvilling, den ofrivilliga vakenheten. Vakenhet som kryper under skinnet likt oinbjuden, ovälkommen ohyra i en husvägg. Att inte få en blund trots att varenda del av kroppen skriker efter just det är utan att överdriva avskyvärt. De negativa konsekvenser som sömnlösheten generar går att stå ut med, i förhållande till hur vedervärdig den ofrivillga vakenheten kan kännas när nätterna är som längst. Att vara trött när man ska vara pigg, att koncentrationen blir lidande för att inte kalla den obefintligt är möjligt att ta sig igenom. Att närminnet blir allt utom tillförlitligt samtidigt som den allmänna orken sipprar ur en som vatten från en läckande kran, det går att leva med. 

 

Det är att ligga och stirra i taket som är det värsta. Det är att vara klarvaken när man känner sig utmattad som är ohanterbart. När hjärnan går lös helt utan ens tillåtelse och tvingar en ur drömmarnas fristad och in i en fullständigt förvriden limbo till verklighet.  En vaken mardrömsvärld som endast kan upplevas när ögonlocken längtar efter att få slutas, kroppen är stilla och trött samtidigt som huvudet plockar fram varenda tanke som någonsin existerat och lyser på denna med den starkaste av lampor mitt i nattens bedövande mörkrer. Den ofrivilliga vakenheten är det absolut värsta med att finna sig sömnlös liggandes, i taket stirrandes. 

Det sociala spelet. Det där vi börjar lära från sekunden vi första gången kommunicerar med andra människor, så väl bekanta som främlingar. Från den första stunden vi interagerar med människor i vår omgivning så får vi ta del av vad som är acceptabelt och inte, var gränser går och hur man beter sig för att skapa en sådan trivsam tillvaro som möjligt tillsammans med sina medmänniskor. Så gott som alla kan reglerna som vi stiftat gemensamt, om än omedvetet. Vi förhåller oss till dem för att det ska flyta, för att vi inte ska trampa på varandras tår eller skapa onödigt obekväma situationer. Det är sådan vardag att vi inte nog inte ens tänker på hälften av dem. Reflexmässigt fallar vi in i mönster som gör det möjligt för oss att leva våra egna liv tillsammans. 

 

Det är ingen som sätter sig ned med oss och räknar upp eller förklarar dessa oskrivna regler. Vi får lära oss av våra misstag och medspelare hur spelet går till. Learning by doing. Detta är rimligen också en del av anledningen till att det är okej för barn att kliva över gränserna och inte alltid följa den ström i vilken det sociala spelet utspelar sig. De har inte tagit del av den så gott som livslånga kursen i okej - inte okej.

 

En annan spelplan för socialt spel är cyberrymden och framför allt dess sociala medier. Det är inte bara i den fysiska världen som det finns tysta överenskommelser om hur man ska bete sig, det finns minst lika många hemliga koder svävandes runt på internet. Vems bilder man kan likea, vad man kan kommentera och framförallt hos vem. Vad man kan dela och vad man kan svara på. Vad tre punkter betyder. Vad en punkt betyder. Precis som att den yngre generationen inte har full koll på det sociala spelet tycks de äldre inte alltid vara helt hundra på vad som gäller i den sociala medie-spelet. Det blir ofta lite tokigt, men framför allt roligt. Det bästa är dock hur de som kan spela spelet låter alla andra vara med. Hur unga människor inte dömer ut utan välkomnar äldre, precis som äldre personer gör mot yngre i den materiella tillvaron. Det är inte socialt spel, det är bara mänsklighet i sin bästa form. 

 

 

Jag ville bara ta detta tillfället i akt och tilldela mig ett pris. Efter den mest effektiva helgen på länge förtjänar jag, troligen mer än någon annan, Prokrastingeringspriset. Nomingeringen lyder: Hon har, som ingen annan, lyckats göra så många lågprioriterade saker på så kort tid. Undvikit såväl studier som att ansöka till dem för att istället ägna sig och till synes fullständigt triviala saker. Under 48 timmar har hon kollat på timtal av ibland inte ens särskilt bra serier. Hon har scrollat igenom mil av tumblr och twitter samt sovit mer än nödvändigt under dagtid. Nattetid har hon förtärt diverse berusningsdrycker och skräpmat om varannat långt in på småtimmarna. Som om detta inte vore nog har hon till och med lyckats skjuta upp pluggande till förmån för den långsamma 20 minuters promenaden till pizzeran och tillbaka. Som ingen annan har hon bränt pengar på vårgarderoben och konsumeringsvaror, allt istället för att författa labbrapport och säkerhetsanalyser.

 

Det är med ett stort mått karaktärslöshet som jag mottar priset alla prokrastinerare slåss om att slippa. Men nu är det mitt och jag får skamset se mig som i alla fall helgens bästa prokrastinerare samt självdiciplins avsaknande individ. Misströsta inte alla ni ordningssamma människor som inte får dela äran utan faktiskt har lyckats med något viktigt de senaste dagarna, alla är vi bra på olika saker. Nu ska jag ta mitt pris, gå och lägga mig  invänta morgondagens sömnbrist. Tack.

Du ljuger ju så att du tror dig själv. Om jag gör! I ärlighetens namn är jag rätt lättlurad. Jag har gått på mina egna lögner allt för många gånger. Mer ofta än jag egentligen vill erkänna har jag funnit mig själv i situationer där jag inte varit särsklit svår att övertyga, kanske till och med villig att låta missledas av mina egna osanningar. Osanningar som gjort mina handlingar, dess konsekvenser och allt där emellan blivit mer än okej. Ursäker till varför saker är som de är, varför det blev som det blev eller varför det inte blev något över huvud taget. Det går att övertyga sig själv om det mesta, bara man vill det tillräcklig mycket. Det grundar sig säkerligen i någon typ av försvarsmekaninsm. Något som gör att man tar sig igenom saker, stora som små. Det sorliga är bara att det är så lätt att utnyttja den försvarsmekanismen för att måla upp en skenhelig bild av sig själv. Eller ännu värre, en fullständigt oduglig bild som ramas in med vanföreställnignar baserade på sina egna degraderande lögner. Oavsett vilket är det ibland skrämmande hur naivt man tror på det man själv säger, utan att det besitter någon som helst verklighetsförankring.

 

Men om jag nu ska vara så lättlurad vore det väl en synd om jag inte utnyttjade min egen svaghet till min fördel. Om jag är så fruktansvärt bra på att manipulera min verklighet är det väl inte mer än rimligt att jag gör något bra utav det, något annat än att försvara tvivelaktiga handlingar och skapa egna demoner. Om jag låtsas att det går, så kanske det faktiskt gör det. Om jag säger att det blir bra, så blir det nog det. Även om det är svårare att övertyga någon som inte vill lyssna så kan det fungera, bara jag är ihärdig nog. Om jag ljuger tillräckligt länge så kanske jag tror mig själv. 

Helt plötsligt står man där, på andra sidan och undrar vad som hände egentligen? På någotvis har man tagit sig runt, över och igenom och hur mycket man än försöker vrida och vända på det verkar man aldrig riktigt förstå exakt hur det gick till. Hur man hamnade här. Igen. Det enda som är mer omöjligt än att inse att man gjorde det är att förklara hur. När autopiloten slår på så ser man inte omvärlden, det är tunnelseendet som gör det möjligt att styra trots att medvetenheten är näst intill noll. Om man tvingades att ta in allt runt omkring skulle insikten om vad som faktiskt väntade innebära total kraschlandningen. Alla hinder, alla tänk-om, alla följdfrågor och eventuella konsekvenser elemineras av lika delar reflexmässiga och spotantana handlingar. 

 

Det är inte nödvändigtvis så man totalt har förlorat kontrollen, utan den innehas bara av något annat än det totalt medvetna. Mitt i det där så finns det inte utrymme att reflketera, det är en del i hela självbevarelsedriften. Skulle tankarna upptas av att reflektera kring situationen skulle hela systemet överbelastas omedelbart gå i bitar. Det är inte förrens man står på andra sidan som man riktigt inser vad man lyckats åstadkomma. Mitt i det har man ingen aning, då är det bara att hänga på för att sedan tacka och ta emot för instiktiva beslut som tog en igenom en rad saker man inte riktigt vågat eller kunnat föreställa sig. Helt plötsligt står man där, på andra sidan och tackar för att man inte riktigt vet hur det gick till, egentligen.

 

 

 

Exakt var ska man börja gräva för att hitta den där motivationen? Motivationen som gör att man inte kastar in handduken för minsta motgång. Motivationen som gör att man orkar med när det känns totalt omöjligt och fortsätter försöka fast att bryta ihop är bra mycket närmare till hands än bita ihop. Den genuina motivationen, den som kommer innifrån. Inte den som skapas av press och förväntningar. Inte den motivationen som får en att sitta uppe halva nätterna för att klara deadlines utan den som får en att göra det gång, på gång, på gång och ändå tycka att satan i gatan vad det är värt detta. 

 

Exakt var gömmer sig den motivationen, och hur djupt ska man behöva gräva för att hitta den? Säkert är i alla fall att den gömmer sig som bäst när man behöver den som mest. Och det är inte när det är som värst. Inte när man pausar resten av livet för att lägga allt fokus och alla energi på en enda sak. Nej då behöver man inte gräva särskilt djupt efter motivation eftersom drivet utifrån är så påtagligt. När man handlar under press är det som att motivationen kan vara längre bort än någonsin, ändå får man saker gjort. 

 

Det är där emellan som den är svår att hitta och samtidigt behövs som mest. Det är när man nått lugnet efter stormen och utrymme för sammanbrott finns som man behöver hitta det där som får en att hålla ihop. Men just då kan man få leta med ljus och lykta för att hitta ett ens ett uns av inspiration. Alla vet att i längden fungerar det inte att förlita sig på att utomstående faktorer kommer vara det som driver en framåt. Men kanske om man tar sig tid att känna efter när stormen rivit igenom att man kan hitta den där drivkraften. Om man försöker leta mellan vågtopparna av kaos kanske man hitta något som genuint får en att vilja, bara för att man vill, inte för att man måste. Då kanske man hinner känna efter var man behöver gräva för att hitta den där motivationen och om man gräver på rätt ställe kan det hända att man inte behöver gräva särskilt djupt alls. 

Få saker kan döda så mycket som väntan, färre saker kan väcka liv så mycket som väntan. Väntan kan i sina värsta stunder vara det närmsta det går att komma abstrakt pest och pina. Man kan för sitt liv inte förstå hur man ska stå ut ens en sekund till om det bara inte händer något nu. Transportsträckan fram till det slutgiltiga målet är som en motorväg rakt ner i dödsgapet av tristess. Det är segt, det är tråkigt, man får inget vettigt gjort och inget kan man göra heller. Eller så är väntan raka motsatsen, vilken nästan är värre. Man ser fram emot det som komma skall så mycket att fjärilarna i magen vägarar stilla sig. Man kan inte koncentrera sig på ens de enklaste av uppgifter och väntan tycks vara lika magkittlande som vore den en berg-och dalbana.

 

Den långtråkiga väntan dödar nuet och får allt runt omkring att se livlöst ut. Väntan förhåller sig till tillvaron på detta viset ända tills den är över och man når målet. Då har den väntan som alldels nyss gjorde allt så livlöst fått målet att bli minst dubbelt så härligt. Även om man väntade på något riktigt trist så räcker det med att själva väntan är över för att det trista ska framstå aningen mindre trist. Den andra väntan, den förväntasfulla varianten får vägen fram att vara minst lika spännande som målet i sig. Även om den kan kännas som ett enda stort hinder för att få komma fram så är det något särskilt med själva längtan. Dess dubbelhet gör att jag tänker att jag ska uppskatta den lite mer, så den inte inte jämt och ständigt framstår som så fruktansvärd. För summa summarum, även om väntan kan döda det mesta med sin närvaro kan den få ännu fler saker att leva upp.

Jag kommer aldrig att sluta snubbla på mig själv. Det är lika bra att jag inser det och accepterar fakutm. Jag är en såndär som klantar till det mer ofta än ibland och finns det utrymme för att något ska gå fel som kommer det att göra det. Jag kommer aldrig att vara som hon som kan gå en hel dag iklädd vit skjorta utan att spilla på den. Nej, jag kommer inte bara spilla, utan jag kommer att spilla över den vita randen på den i övrigt mörka tröjan. Jag kommer att tappa mackan med smöret neråt. Jag kommer att ramla så illa att cykeln går sönder när har som mest bråttom. Detta är alltså inte saker som skulle kunna hända mig. Detta är saker som har hänt mig, de senaste veckorna. Då har jag inte ens nämt nyckeln som gick av i låset, byxorna som gick sönder när jag klättrade över staketet eller väskan som öppnades och innehållet som ramlade ut över hela trappan i föreläsningssalen. 

 

Jag kommer alltid att snubbla på mig själv, såväl bokstavligt som bildligt talat. Antal gånger om dagen som jag inte uttrycker mig inte fullt så väl som man kunnat önska behöver vi knappast gå in på. Men man skulle kunna säga att mitt filter snarare liknar gallerbrunn än melitta. Så det är lika bra att jag förlikar mig med tanken på att jag kommer gå genom livet med både fläckar och blåmärken. Jag blir inte upprörd när jag dricker ur vattenflaskan och korken sitter löst, vilket resluterar i vatten över hela mig. Det bekommer mig knappt att jag i februari har skrubbsår på knäna. Nej, det är ingen idé att ens lägga energi på sådant, då skulle jag inte ha ork över till något annat med tanke på hur ofta jag klantar mig. Jag får bara ta ett djupt andetag, kanske räkna till tio, göra om och göra rätt. Jag får leva med att jag drog nitlotten när det kommer till graciös förning och glädjas åt alla vinstlotter jag dragit. Sedan kan ju de otaliga historierna ett klantigt liv frambringar också vara rätt bra plåster på såren, både på konkreta och abstrakta sår.

Ikväll var jag tvungen att påminna mig själv igen. Påminna mig om att kolla upp från skolböcker som nu och då ersätts av tristessaktikgt slödurfande, ta ett djupt andetag och reflektera lite. Bromsa upp en förvirrad hjärna som bara ångar på och ena dagen förbrilt försöker få ihop middag och nukleofila substitutionsreaktion för att nästa dag undra exakt hur grå en vardag egentligen kan vara och längta efter värme och äventyr. Mitt i vardagen, oavsett om den är för mycket eller för lite så behöver man pausa och se sig omkring. Se att egentligen är tillvaron inte i närheten av så hemsk som en blytung ryggsäck och en gällt skrikande väckarklocka kan få den att verka. Jag behöver påminna mig själv om att jag har turen att få göra detta, stressa, tråka, plugga och allt annat måndag-till-fredag erjbuder i närvaron av två guldkorn till rumskamrater.

 

När man är som tröttast på molmassor hit och orbitaler dit så kan man räkna med att det finns någon där som har tid att pausa, prata och allt som oftast dela en konstigt tanke När man yrvaken kliver upp efter att ha snoozat en gång för mycket säger någon god morgon och när man kommer hem från plugget så sitter någon vid köksbordet och undrar hur dagen har varit. Mitt i allt det rutinmässiga behöver jag påminna mig själv om jag har det rätt bra ändå. Att vardagen ändå är rätt så guldkantad på 53 kvadrat, mitt i Lund, med två ganska konstiga och väldigt knasiga men så  härliga vänner till rumskamrater.  

Hur menar du nu? Snälla förklara för jag förstår verkligen inte... Exakt vad är det du syftar på när du uttrycker dig som du gör? Det är en fråga jag borde ställa så mycket oftare än vad jag gör. En fråga som många fler borde ställa när någon runt omkring oss uttrycker sig så dumt att det inte finns någon ursäkt i världen som kan rättfärdiga vad hen just sagt.

 

Missförstå mig rätt, man måste inte alltid vara politsikt korrekt och man får skämta, men man måste veta om det då. Med ett gäng vänner behöver man inte vakta sin tunga så fort man ska öppna munnen och man måste få göra fel. Det är när någon talar utan att tänka över när, var, hur eller vad de säger som man måste våga ifrågasätta. När någon trampar över behöver andra se till att hen inte får gå längre. Det kan inte vara okej att bland ett gäng tjejer dra vridiga våldtäckts skämt. Vad då, vad är det roliga med att tvinga en tjej till sex? Det är  inte i sin ordning att refera till en person som "Du vet, han, negern." Nej jag vet inte, vad heter han, vad är hans namn? Man kan inte vara tyst när någon säger "Typiskt invandrare!" Vad då typiskt människor som är födda i övriga delar av världen och sedan flyttatr hit, vad är så specifikt med alla dem?

 

Det är jobbigt att vara den som är den. Den som skapar dålig stämning och ifrågasätter en annars så smidigt flytande konversation. Men om inte jag gör det, vem ska då göra det? Vem ska då säga ifrån när människor beter sig som att diskrimingering är något man ska behöva lyssna på som vore det vardagsmat och något man bara ska kunna tugga i sig. Det är inte roligt att fråga henne hur hon tänkte när hon skrattande sa att han beter sig som ett jävla cp. Nej, det är inte kul att mitt i den härliga festen fråga killen som nyss skämtade om att han skulle tvinga upp hennes lår med en domkraft, vad han egentligen menade. Men om inte jag, eller du, tvingar honom eller henne att stå till svars, vem ska då göra det? Vem ska då få dessa personer att tänka ett varv till. Någon måste fråga hur de menade, för de kan ju aldrig ha menat det som de just sagt.

Alla idéer är bra... utom de dåliga. Den första tanken man slås av är oftast en bra sådan. Likt gnistan som startar elden så är den för liten för att ge en sanningsenlig varning om vad som komma skall men tillräcklig stor för att tända ett hopp. Vilken riktning den tar är till en början ovisst. Ibland kan man inse med en gång att idéen inte är tillräckligt bra för att få gå från teori till praktik. Man låter självbevarelsedriften kliva in och stoppa en i tid. Elden hinner inte ens ta fart innan man släckt den, då den så tydligt var destinerad att bli en skogsbrand. Sedan finns gånger som man faktsikt har genuint bra idéer. Sådana som är briljanta från början till slut och resulterar i någon typ av framsteg. De blir som en spektakulärt kontrollerad eld. Dessa är väl de idéer man önskar man hade flest av, om inte enbart. Därefter finns idéerna som lever i limbo mellan att vara fullständigt lysande och fruktansvärt urusla. De som till en början verkar bra, men som sedan visar sig inte vara fullt så fantastiska som man trodde. Idéer som trots omsorgsfullt omhändertagande bränner ner hektar efter hektar och fullkomligt urartar. Det som till en början verkade så lovande fick en helt annan vändning. Den bra idéen blev en dålig idé. Man kanske handlade för snabbt, man kanske inte tänkte efter ordentligt, så där står man med handflatan mot pannan och förbannar sina förädiska gnistor. Men saken med dessa idéer är att de har sitt ursprung i något bra. Något som faktiskt var välmenat, något som skulle bli magnifikt, roligt, genialt eller bara väldigt härligt. Deras grund aggerar vattenbomber som släcker urartade bränder. Man kanske brände sig, man kanske brände allt. Men någonstans var det värt det. Någonstans chansade man och bara det gör att idéen tar klivet ur limbo till rättfärdigad. Man ångrar bara saker man inte gör och därmed bekräftar man även dåliga gnistor. Även om man kan tvivla på det så är alla idéer är bra, även de dåliga. 

 

 

 

 

Vart har de där sista minuterna tagit vägen? Ni vet dem där som försvinner så snabbt, ena sekunden är minuterna där, nästa är de borta. De minuterna skulle jag gärna hitta igen. Det är inte så att jag alltid, alltid är försenad...oftast precis i tid faktiskt. Och jag kan inte få igen minuterna genom att påbörja den tidskrävande proceduren tidigare. Det spelar ingen roll om klockan ringer tidigare, om jag tar till enorma marginaler eller skynder mig allt vad jag kan redan från start. De sista minuterna springer ifrån mig så fort de någonsin kan. Man kommer hinna, man är i tid. Det finns till och med ett visst spelrum kvar. Man gör det där allra sista och precis när jackan ska på och man är påväg ut genom dörern har någon stulit ens marginal och tiden som man nyss hade till godo är spårlöst försvunnen. Någon skulle kanske kunna påstå att det är något fel i systemet. Att jag borde se över mina rutiner och kanske till och med gå så långt som att påstå att jag behöver ändra mina vanor. Men tro mig, jag har försökt. Det spelat ingen roll. Mina allra sista minuter kommer alltid att upphöra existera innan de ens börjat.