Den när du har lyssnat på John Mayers hela natten. Den när hela världen sover men du är så vaken. Den när i går är långt borta och i morgon inte spelar någon roll. Den när tankar inte behöver vara grubblande, inte heller klarsynta. Dom behöver bara sväva över det som är just nu och leta sig in i skrymslen du inte trodde fanns men ändå alltid varit medveten om. Den när rastlösheten är bortblåst och harmonin i ögonblicken är precis så närvarande som den bara kan. Den känslan du önskar att du kunde beskriva med några ord. Den känslan som trots ditt medvetande om att ord är för triviala försöker leta sig ut genom fingrar som smattrar mot tangentbordet. Frustration. Den känslan kommer aldrig hitta fram. Men ändå smattras det vidare i lugnet. Oavsett vad som printas kan det omöjligt skapa ens en påbörjan till förnimmelse om sinnesstämingen i detta nu. Så lyssna på musiken, lyssna efter tystnaden och inse att den känslan. Den som är just nu, i natten, i stillheten, i ensamheten, i det näst intill perfekta men så långt i från det fulländade. Den känslan. Den går inte att författa, endast iakttagelsen om dess omöjlighet att beskrivas talar för att den existerar. Men den känslan. Den är oslagbar, för den är skör och den är oövervinnerlig. Det är den känslan...