Destruktivt

Min destruktiva realtion verkar vara hopplös.
Jag kommer inte ur den fast jag tänker att nästa ska vara annorlunda, och bättre. Den ska vara längre och inte så intensiv att jag lever ur varenda gnista den har, men ändå så finner jag mig själv handlöst fallande. Fallande för den där nya, fantastiska låten. När jag finner en ny juvel i havet av musik så lyssnar jag på den så mycket och så engagerat att jag förr eller senare tröttnar på den. Till en början verkar det omöjligt att någonsin känna minsta uns av avsky inför detta geniala stycke som genom sina melodier och textrader sätter fingret på en känsla eller situation. Ett sorts rus för varje del som som passar in i mig och jag kan inte låta bli. Jag måste bara höra den om och om igen...och om och om igen, enda till det går så långt att magin i även detta stycke är försvunnen och det där underbara sipprat ut ur varenda ton. Det är hemskt och så lätt att åtgärda men jag kan för min värld inte förmå mig att avstå från att höra den spelas ytterligare en gång. Jag. Måste. Ha. Den. Igen. Sen vill jag inte ha den alls. Sen är den passé och förbi trots att det är precis samma låt som den var första gången jag hörde den och blev förälskad. För det mesta läker tiden alla sår och är sången tillräckligt bra och träffande så brukar vi hitta tillbaka till varandra, men det kan ta ett bra tag och jag kan ändå inte låta bli att förbanna mig själv varje gång och trycker på play trots vetskapen om att det är en dödsdömd relation. Det är för bra för att jag ska mostå frestelsen att hålla mig undan. Det är för bra helt enkelt, det är för hopplöst. Det är destruktivt och jag kan inte göra något åt det. Jag måste ha mer, jag måste trycka på repeat

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0