Snälla du, kan du inte bara vara en konstant att lita på, så jag slipper inbilla mig annat.

För det du gör är inte okej. Du kommer från ingenstans och förför. Du lovar saker och jag tror på dig. Ännu en gång låter jag mig hoppas att kanske denna gång. Kanske är du här för att stanna. Fast jag borde veta bättre och lärt mig av alla misstag faller jag handlöst och chanslöst.Som så många gånger förr låter jag mig mer än villigt övertygas som det ska bli annorlunda. Låter mig själv bländas av ditt ljus och tvingas blunda hårt för att inte se verkligheten. Verkligheten som skriker högt att du kommer försvinna igen. Att du inte alls är här för att stanna. Att jag fallit för dina tomma löften och naivt trott på värmen. Att du går lika fort som du kommer och kvar står jag i en gråare värld. Med snålblåst i ansiktet och regnet i ryggen känner jag mig mer lurad än någonsin och förbannar dig för att du lät mig hoppas. Förbannar mig för att jag lät mig hoppas.

 

Ändå kommer jag förlåta dig. Det vet jag. Nästa gång du sveper in med vackra löften kommer jag svälja varenda ord om bättre tider som dina strålar har att erbjuda. Kanske för att jag aldrig vill sluta tro. Säkert för att jag bara inte kan stå emot. Våren. Nästa gång du gör entré kan du väl stanna? Om jag skamligt ber på mina bara knän, jag som aldrig ber på varken bara eller beklädda knän, kan du väl stanna ända till sommaren? För nu är jag trött på att slitas mellan hopp och förtvivlan till väderleksrapporter. Nu vill jag ha dig här på riktigt, snälla våren.