Du ljuger ju så att du tror dig själv. Om jag gör! I ärlighetens namn är jag rätt lättlurad. Jag har gått på mina egna lögner allt för många gånger. Mer ofta än jag egentligen vill erkänna har jag funnit mig själv i situationer där jag inte varit särsklit svår att övertyga, kanske till och med villig att låta missledas av mina egna osanningar. Osanningar som gjort mina handlingar, dess konsekvenser och allt där emellan blivit mer än okej. Ursäker till varför saker är som de är, varför det blev som det blev eller varför det inte blev något över huvud taget. Det går att övertyga sig själv om det mesta, bara man vill det tillräcklig mycket. Det grundar sig säkerligen i någon typ av försvarsmekaninsm. Något som gör att man tar sig igenom saker, stora som små. Det sorliga är bara att det är så lätt att utnyttja den försvarsmekanismen för att måla upp en skenhelig bild av sig själv. Eller ännu värre, en fullständigt oduglig bild som ramas in med vanföreställnignar baserade på sina egna degraderande lögner. Oavsett vilket är det ibland skrämmande hur naivt man tror på det man själv säger, utan att det besitter någon som helst verklighetsförankring.

 

Men om jag nu ska vara så lättlurad vore det väl en synd om jag inte utnyttjade min egen svaghet till min fördel. Om jag är så fruktansvärt bra på att manipulera min verklighet är det väl inte mer än rimligt att jag gör något bra utav det, något annat än att försvara tvivelaktiga handlingar och skapa egna demoner. Om jag låtsas att det går, så kanske det faktiskt gör det. Om jag säger att det blir bra, så blir det nog det. Även om det är svårare att övertyga någon som inte vill lyssna så kan det fungera, bara jag är ihärdig nog. Om jag ljuger tillräckligt länge så kanske jag tror mig själv.