Hej, Främling. Tack, Främling. Förlåt, Främling. Tänka sig att våra vägar skulle korsas här, Främling. Vi som inte ens känner varandra. Vi som inte ens kände till varandras existens innan vi krockade vid mejerprodukterna. Vi som bara ska försöka få ihop vår vardag på varsitt håll, tänk att vi skulle få ta del av varandras också. Vi har utan att bett om det, utan att ansträngt oss för det eller så mycket som ägnat en tanke åt det ändå fått våra ärenden och rutiners banor att att överlappa varandras. Ingen av oss ser sådär överdrivet lycklig ut över att stå här och tränga in våra cyklar i det redan överfulla cykelstället. Vi har egentligen inte tid med att vänta på att den röda gubben ska skifta färg medan sekunder tickar förbi alldels för snabbt. Men nu står vi här samtidigt och låter våra blickar växla mellan klockan på armen och gubben som vägrar ge sin välsignelse att låta vår dag fortgå.

 

Eftersom att ingen av oss sprudlar av glädje medan vi försöker får ihop bitarna vi våra parallellt lagda livspussel så tänker jag ta mitt absoluta ansvar för att att göra ditt pussel, kanske inte lättare men i alla fall härligare att lägga. Jag tänker försöka le om våra trötta blickar möts, jag tänker tacka och be om ursäkt när situationen påkallar det. Jag tänker hjälpa dig att plocka upp något du tappat, springa efter dig med något du glömt och låta bli att trängas med dig om jag har tid att vänta. Jag tänker att vår vardag blir en lite härligare plats att samexistera på om vi inte motarbetar varandra, utan försöker underlätta i den mån vi kan med de få verktyg vi har. Det krävs inte mycket av oss för att vi ska göra livet lite härligare för varandra, eller hur, främling?