Sömnlösheten kan jag leva med. Jag kan stå ut med den. Den kan få finnas där och vara en del av vardagen trots att den förgiftar rutiner. Sömnlösheten är en dans på de rödaste av rosor om den ses på i ljuset av sin onda tvilling, den ofrivilliga vakenheten. Vakenhet som kryper under skinnet likt oinbjuden, ovälkommen ohyra i en husvägg. Att inte få en blund trots att varenda del av kroppen skriker efter just det är utan att överdriva avskyvärt. De negativa konsekvenser som sömnlösheten generar går att stå ut med, i förhållande till hur vedervärdig den ofrivillga vakenheten kan kännas när nätterna är som längst. Att vara trött när man ska vara pigg, att koncentrationen blir lidande för att inte kalla den obefintligt är möjligt att ta sig igenom. Att närminnet blir allt utom tillförlitligt samtidigt som den allmänna orken sipprar ur en som vatten från en läckande kran, det går att leva med. 

 

Det är att ligga och stirra i taket som är det värsta. Det är att vara klarvaken när man känner sig utmattad som är ohanterbart. När hjärnan går lös helt utan ens tillåtelse och tvingar en ur drömmarnas fristad och in i en fullständigt förvriden limbo till verklighet.  En vaken mardrömsvärld som endast kan upplevas när ögonlocken längtar efter att få slutas, kroppen är stilla och trött samtidigt som huvudet plockar fram varenda tanke som någonsin existerat och lyser på denna med den starkaste av lampor mitt i nattens bedövande mörkrer. Den ofrivilliga vakenheten är det absolut värsta med att finna sig sömnlös liggandes, i taket stirrandes.