Lund

Jag trodde inte det gick att känna såhär. Jag blev tagen med storm. Det virvlade runt mig och sög tag i mitt hjärta. Utan att fråga om lov, utan att varna men med så stor beslutsamhet att jag inte ens fick chansen att säga emot. Ska jag vara ärlig så skulle jag inte ha ändrat något av det, inte för en sekund, även om jag hade kunnat. Jag älskade det och föll lika handlöst som tveklöst. Jag hann knappt dra efter andan innan jag var fast, frivilligt fångad av historian bakom, av framtiden som erbjöds, av pulsen som slog i den mest behagliga av rytmer. Jag visste inte att en plats kunde få en att känna såhär. Som ett lugn och en sprudlande lycka på en och samma gång.
 
Det var grusplanen utanför de gamla byggnaderna, utsmyckad med blommor och levande vatten som tog första greppet om mitt hjärta. Sedan var jag som ett domino i dess ägo. Jag föll gång på gång, för stora saker, för små saker, för konstiga saker för självklara saker. Jag föll för gamla små hus, för mindre gator. Jag föll för kullersten och jag föll för evenmang som tycktes avlösa varandra på samma vis som veckodagarna gör. Jag föll för det bredaste spektrat av dialekter jag någonsin stött på. Jag föll för de öppna armar som välkomnade utan att ifrågasätta. Jag föll för den bottenlösa, aldrig sinande källan av charm. 
Lund, du har en del av mitt hjärta. Snälla ta hand om det. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0