Få saker kan döda så mycket som väntan, färre saker kan väcka liv så mycket som väntan. Väntan kan i sina värsta stunder vara det närmsta det går att komma abstrakt pest och pina. Man kan för sitt liv inte förstå hur man ska stå ut ens en sekund till om det bara inte händer något nu. Transportsträckan fram till det slutgiltiga målet är som en motorväg rakt ner i dödsgapet av tristess. Det är segt, det är tråkigt, man får inget vettigt gjort och inget kan man göra heller. Eller så är väntan raka motsatsen, vilken nästan är värre. Man ser fram emot det som komma skall så mycket att fjärilarna i magen vägarar stilla sig. Man kan inte koncentrera sig på ens de enklaste av uppgifter och väntan tycks vara lika magkittlande som vore den en berg-och dalbana.

 

Den långtråkiga väntan dödar nuet och får allt runt omkring att se livlöst ut. Väntan förhåller sig till tillvaron på detta viset ända tills den är över och man når målet. Då har den väntan som alldels nyss gjorde allt så livlöst fått målet att bli minst dubbelt så härligt. Även om man väntade på något riktigt trist så räcker det med att själva väntan är över för att det trista ska framstå aningen mindre trist. Den andra väntan, den förväntasfulla varianten får vägen fram att vara minst lika spännande som målet i sig. Även om den kan kännas som ett enda stort hinder för att få komma fram så är det något särskilt med själva längtan. Dess dubbelhet gör att jag tänker att jag ska uppskatta den lite mer, så den inte inte jämt och ständigt framstår som så fruktansvärd. För summa summarum, även om väntan kan döda det mesta med sin närvaro kan den få ännu fler saker att leva upp.

Jag kommer aldrig att sluta snubbla på mig själv. Det är lika bra att jag inser det och accepterar fakutm. Jag är en såndär som klantar till det mer ofta än ibland och finns det utrymme för att något ska gå fel som kommer det att göra det. Jag kommer aldrig att vara som hon som kan gå en hel dag iklädd vit skjorta utan att spilla på den. Nej, jag kommer inte bara spilla, utan jag kommer att spilla över den vita randen på den i övrigt mörka tröjan. Jag kommer att tappa mackan med smöret neråt. Jag kommer att ramla så illa att cykeln går sönder när har som mest bråttom. Detta är alltså inte saker som skulle kunna hända mig. Detta är saker som har hänt mig, de senaste veckorna. Då har jag inte ens nämt nyckeln som gick av i låset, byxorna som gick sönder när jag klättrade över staketet eller väskan som öppnades och innehållet som ramlade ut över hela trappan i föreläsningssalen. 

 

Jag kommer alltid att snubbla på mig själv, såväl bokstavligt som bildligt talat. Antal gånger om dagen som jag inte uttrycker mig inte fullt så väl som man kunnat önska behöver vi knappast gå in på. Men man skulle kunna säga att mitt filter snarare liknar gallerbrunn än melitta. Så det är lika bra att jag förlikar mig med tanken på att jag kommer gå genom livet med både fläckar och blåmärken. Jag blir inte upprörd när jag dricker ur vattenflaskan och korken sitter löst, vilket resluterar i vatten över hela mig. Det bekommer mig knappt att jag i februari har skrubbsår på knäna. Nej, det är ingen idé att ens lägga energi på sådant, då skulle jag inte ha ork över till något annat med tanke på hur ofta jag klantar mig. Jag får bara ta ett djupt andetag, kanske räkna till tio, göra om och göra rätt. Jag får leva med att jag drog nitlotten när det kommer till graciös förning och glädjas åt alla vinstlotter jag dragit. Sedan kan ju de otaliga historierna ett klantigt liv frambringar också vara rätt bra plåster på såren, både på konkreta och abstrakta sår.

Ikväll var jag tvungen att påminna mig själv igen. Påminna mig om att kolla upp från skolböcker som nu och då ersätts av tristessaktikgt slödurfande, ta ett djupt andetag och reflektera lite. Bromsa upp en förvirrad hjärna som bara ångar på och ena dagen förbrilt försöker få ihop middag och nukleofila substitutionsreaktion för att nästa dag undra exakt hur grå en vardag egentligen kan vara och längta efter värme och äventyr. Mitt i vardagen, oavsett om den är för mycket eller för lite så behöver man pausa och se sig omkring. Se att egentligen är tillvaron inte i närheten av så hemsk som en blytung ryggsäck och en gällt skrikande väckarklocka kan få den att verka. Jag behöver påminna mig själv om att jag har turen att få göra detta, stressa, tråka, plugga och allt annat måndag-till-fredag erjbuder i närvaron av två guldkorn till rumskamrater.

 

När man är som tröttast på molmassor hit och orbitaler dit så kan man räkna med att det finns någon där som har tid att pausa, prata och allt som oftast dela en konstigt tanke När man yrvaken kliver upp efter att ha snoozat en gång för mycket säger någon god morgon och när man kommer hem från plugget så sitter någon vid köksbordet och undrar hur dagen har varit. Mitt i allt det rutinmässiga behöver jag påminna mig själv om jag har det rätt bra ändå. Att vardagen ändå är rätt så guldkantad på 53 kvadrat, mitt i Lund, med två ganska konstiga och väldigt knasiga men så  härliga vänner till rumskamrater.  

Hur menar du nu? Snälla förklara för jag förstår verkligen inte... Exakt vad är det du syftar på när du uttrycker dig som du gör? Det är en fråga jag borde ställa så mycket oftare än vad jag gör. En fråga som många fler borde ställa när någon runt omkring oss uttrycker sig så dumt att det inte finns någon ursäkt i världen som kan rättfärdiga vad hen just sagt.

 

Missförstå mig rätt, man måste inte alltid vara politsikt korrekt och man får skämta, men man måste veta om det då. Med ett gäng vänner behöver man inte vakta sin tunga så fort man ska öppna munnen och man måste få göra fel. Det är när någon talar utan att tänka över när, var, hur eller vad de säger som man måste våga ifrågasätta. När någon trampar över behöver andra se till att hen inte får gå längre. Det kan inte vara okej att bland ett gäng tjejer dra vridiga våldtäckts skämt. Vad då, vad är det roliga med att tvinga en tjej till sex? Det är  inte i sin ordning att refera till en person som "Du vet, han, negern." Nej jag vet inte, vad heter han, vad är hans namn? Man kan inte vara tyst när någon säger "Typiskt invandrare!" Vad då typiskt människor som är födda i övriga delar av världen och sedan flyttatr hit, vad är så specifikt med alla dem?

 

Det är jobbigt att vara den som är den. Den som skapar dålig stämning och ifrågasätter en annars så smidigt flytande konversation. Men om inte jag gör det, vem ska då göra det? Vem ska då säga ifrån när människor beter sig som att diskrimingering är något man ska behöva lyssna på som vore det vardagsmat och något man bara ska kunna tugga i sig. Det är inte roligt att fråga henne hur hon tänkte när hon skrattande sa att han beter sig som ett jävla cp. Nej, det är inte kul att mitt i den härliga festen fråga killen som nyss skämtade om att han skulle tvinga upp hennes lår med en domkraft, vad han egentligen menade. Men om inte jag, eller du, tvingar honom eller henne att stå till svars, vem ska då göra det? Vem ska då få dessa personer att tänka ett varv till. Någon måste fråga hur de menade, för de kan ju aldrig ha menat det som de just sagt.

Alla idéer är bra... utom de dåliga. Den första tanken man slås av är oftast en bra sådan. Likt gnistan som startar elden så är den för liten för att ge en sanningsenlig varning om vad som komma skall men tillräcklig stor för att tända ett hopp. Vilken riktning den tar är till en början ovisst. Ibland kan man inse med en gång att idéen inte är tillräckligt bra för att få gå från teori till praktik. Man låter självbevarelsedriften kliva in och stoppa en i tid. Elden hinner inte ens ta fart innan man släckt den, då den så tydligt var destinerad att bli en skogsbrand. Sedan finns gånger som man faktsikt har genuint bra idéer. Sådana som är briljanta från början till slut och resulterar i någon typ av framsteg. De blir som en spektakulärt kontrollerad eld. Dessa är väl de idéer man önskar man hade flest av, om inte enbart. Därefter finns idéerna som lever i limbo mellan att vara fullständigt lysande och fruktansvärt urusla. De som till en början verkar bra, men som sedan visar sig inte vara fullt så fantastiska som man trodde. Idéer som trots omsorgsfullt omhändertagande bränner ner hektar efter hektar och fullkomligt urartar. Det som till en början verkade så lovande fick en helt annan vändning. Den bra idéen blev en dålig idé. Man kanske handlade för snabbt, man kanske inte tänkte efter ordentligt, så där står man med handflatan mot pannan och förbannar sina förädiska gnistor. Men saken med dessa idéer är att de har sitt ursprung i något bra. Något som faktiskt var välmenat, något som skulle bli magnifikt, roligt, genialt eller bara väldigt härligt. Deras grund aggerar vattenbomber som släcker urartade bränder. Man kanske brände sig, man kanske brände allt. Men någonstans var det värt det. Någonstans chansade man och bara det gör att idéen tar klivet ur limbo till rättfärdigad. Man ångrar bara saker man inte gör och därmed bekräftar man även dåliga gnistor. Även om man kan tvivla på det så är alla idéer är bra, även de dåliga. 

 

 

 

 

Vart har de där sista minuterna tagit vägen? Ni vet dem där som försvinner så snabbt, ena sekunden är minuterna där, nästa är de borta. De minuterna skulle jag gärna hitta igen. Det är inte så att jag alltid, alltid är försenad...oftast precis i tid faktiskt. Och jag kan inte få igen minuterna genom att påbörja den tidskrävande proceduren tidigare. Det spelar ingen roll om klockan ringer tidigare, om jag tar till enorma marginaler eller skynder mig allt vad jag kan redan från start. De sista minuterna springer ifrån mig så fort de någonsin kan. Man kommer hinna, man är i tid. Det finns till och med ett visst spelrum kvar. Man gör det där allra sista och precis när jackan ska på och man är påväg ut genom dörern har någon stulit ens marginal och tiden som man nyss hade till godo är spårlöst försvunnen. Någon skulle kanske kunna påstå att det är något fel i systemet. Att jag borde se över mina rutiner och kanske till och med gå så långt som att påstå att jag behöver ändra mina vanor. Men tro mig, jag har försökt. Det spelat ingen roll. Mina allra sista minuter kommer alltid att upphöra existera innan de ens börjat.