Då var det dags att göra det igen. Ta ett steg ut för stupet, falla fritt och be till gudarna att vingarna bär eller att livet fångar en i ett hav av stöddämpande kuddar. Eller så kan man bara blunda och förbereda sig på plattfall. Oavsett vilket så är det dags igen.

Ny stad, nya männsikor, nya vägar och nya hemligheter. Det kan vara bland det närmaste skräckblandadförtjusning det går att komma. Lyckligtvis kan jag än så länge säga att Lund har bjudit på mer förtjusning än skräck. Trots väder gråare än grått och konstant motvind så har staden ändå lyckats charma mig. Något är det med gator av kullersten och gamla byggnader blandade med storstadsförhoppningar och studenters uteliv. Till och med den chockartade rivstarten som plugget bjöd på var inte fullt så hemsk som jag hade föreställt mig. Det i kombination med att jag inte gått vilse en enda gång får mig att dra en lättnadens suck. 

 

Men charmigast av allt, utan tvekan, är männskorna. Det går inte att räkna på fingrarna hur många trevliga och hjälpsamma människor jag fått träffa på denna korta tid. Exakt hur välkommen får en människa känna sig? Tydligen extremt. Detta gäller såväl kursare, som andra naturvetare som de fantastiska brudarna jag bor med. Även om de två brudarna som jag fått äran att dela vardag kanske inte alltid är de mest charmanta av flickor som världen sett, med morgonfrisyrer, tandkrämsdregel och blodsockerfall så har de lyckats få mig på fall.

 

Hur det blir sen, om det faktiskt kan gå uppåt härifrån återstår att se. Det kan hända att den charmiga starten har fått mig att våga öppna ögonen och kanske inte förbereda mig på plattfall. Om vingarna bär är däremot en helt annan sak.